Annons:
Bildmuseet

Debatt: ”Principen som ska skydda kulturen från politiken har blivit politikens vapen”

Principen om armlängds avstånd är svårdefinierad och sårbar för alternativa tolkningar, skriver socialantropologen Haris Agic.

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

”Det finns en omfattande politisk styrning av kulturen i dag och principen om armlängds avstånd upprätthålls inte. Det är uppenbart när man ofta har teman som är rotade i normkritik, intersektionalitet och identitetspolitik. Det finns en tydlig politisk slagsida åt vänster i den breda styrningen av kulturpolitiken, och det vänder vi oss emot”, säger SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson när han förklarar att kulturen är en prioriterad fråga som man ”ska borra i” (Expressen 29/12).

Även om uttalandet inte är oväntat så avslöjar argumentationsmetoden en strategi som bygger på att få bort maktanalysen ur ekvationen i debatten om den fria konsten. 

SD trixar med premisserna och låtsas som att det inte finns skillnader i hur mycket makt och inflytande olika grupper i samhället har. Det innebär att till exempel normkritik blir politiskt och inte något som kan främja demokratin.

Men det är inte första gången som maktanalysen ignoreras. Den utesluts konsekvent bland representanterna för radikalhögern.

I oktober förra året ville Richard Jomshof, då partisekreterare i SD och numera justitieutskottets nya ordförande, se över och skriva om diskrimineringslagen med förevändning om att den skulle vara diskriminerande mot människor med vissa politiska övertygelser. I en intervju med Sveriges Radio säger han sig själv vara ett offer för denna diskriminering. Självklart, med maktanalysen ur bild så kan även en vit man med högt politiskt inflytande och en årsinkomst på över en miljon kronor – ja, sannolikt bland det mäktigaste som kan finnas i ett samhälle – hitta ett sätt att ta på sig offerkoftan och spela underdog.

”Principen om armlängds avstånd introducerades men har visat sig vara svårdefinierad och sårbar för alternativa tolkningar.”

På samma sätt har maktanalysen amputerats från diskussionen om konstnärlig frihet med syftet att skapa ett kryphål som nu utnyttjas. I ett demokratiskt fritt Sverige måste vi hitta ett sätt att skydda konsten och kulturen från auktoritära krafter. Principen om armlängds avstånd introducerades men har visat sig vara svårdefinierad och sårbar för alternativa tolkningar av den frihet den söker skydda kopplat till den politiska styrningen.

Principen om armlängds avstånd som skulle skydda kulturen från auktoritär politik har alltså blivit den auktoritära politikens vapen i att motarbeta demokratiska friheter och all den utveckling som inom forskning och kultur – framförallt i och med normkritik och intersektionalitet – har satt Sverige på kartan som ett av världens mest jämställda länder.

Att vi befinner oss här idag är ändå inte helt oväntat. Principen om armlängds avstånd är ju egentligen inte riktigt genomtänkt och den bjuder in till sådan – närmast fundamentalistisk – användning. För om de auktoritära krafterna inte kan/får styra det konstnärliga innehållet som de vill så ska ingen annan få det heller. Att systematiskt ge stöd åt konst och kultur som främjar demokrati, inkludering, jämlikhet – blir alltså omöjligt.

Men det stora problemet här är kanske inte så mycket SD och deras rätt väntade politik. Det är snarare den onyanserade och vårdslösa hanteringen av jämlikhetsfrågan som alla med politisk, ekonomisk eller kulturell makt har bidragit till som skrämmer mest. Alldeles för många har vänt maktanalysen ryggen av rädsla för kritik. Denna politisering har blivit en politik som nu kostar mer än den smakar. 

Principen om armlängds avstånd som ska säkra den konstnärliga friheten kan inte existera bortom det nät av maktstrukturer som gynnar vissa och missgynnar andra i vårt samhälle. Därför kan inte maktperspektivet bara tas bort utan att verklighetsförankring försvagas eller elimineras helt. Och utan verklighetsförankring är kloka politiska beslut omöjliga.

Konstnärlig frihet, liksom också yttrande- och andra demokratiska friheter, kanske inte ska vara totalt gränslös. Särskilt inte när den ska stödjas med offentliga medel. Samtidigt, att nyttja dess kraft för ett mer rättvist och jämlikt samhälle borde aldrig vara fel.

Haris Agic, socialantropolog och strateg inom demokrati och inkludering.

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Aktuella ämnen:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Varje vecka skickar Magasin K ett nyhetsbrev med veckans viktigaste artiklar från tidningen och andra tips. Medlemmar i DIK får automatiskt nyhetsbrevet. Är du inte medlem så anmäler du dig till nyhetsbrevet här.