Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon har mött massiv kritik från kultursektorn. Även DIK är starkt kritiska till förslaget. Då Einar Ehn-Briem lyft kritik mot detta, så vill jag ytterligare fördjupa förbundets ställning i frågan.
Först vill jag ge Ehn-Briem rätt i att kulturen delvis redan är instrumentaliserad. Därför gav Amanda Lind under sin tid som kulturminister Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att utreda detta närmare. Utredningen ”Så fri är konsten” kom 2021 och visade på en rad problem. Det ledde bland annat till att nästa kulturminister, Jeanette Gustafsdotter, såg till att regeringen strök en formulering kring att Filminstitutet skulle ”integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv.” Detta för att trygga den konstnärliga friheten vid bidragsgivning.
DIK tycker det är bra, men inte tillräckligt. Förbundet kräver därför att Myndigheten för kulturanalys även får i uppdrag att genomföra en granskning av otillbörlig politisk påverkan av offentlig kulturverksamhet så som arkiv, bibliotek och museer. Dessa områden utreddes inte i ”Så fri är konsten”, men vi ser ett stort behov av att undersöka även dessa verksamheter.
DIK:s förhoppning är att kulturminister Parisa Liljestrand fortsätter sina företrädares arbete med att säkra principen om en armlängds avstånd. Det finns dock en del oklarheter som oroar. I Tidöavtalet står det att principen om en armlängds avstånd ska värnas, men det har framkommit att Sverigedemokraterna, som utgör en del av regeringsunderlaget, har en helt egen och felaktig syn på vad principen egentligen innebär. Sedan har vi förslaget om en kulturkanon, som även det kastar en skugga över intentionen att värna armlängden.
Att nåla fast kulturen i en nationell kulturkanon vore att hämma den. Det skulle inte heller göra den mer tillgänglig.
Kulturen berikar både individen och samhället, men den låter sig inte fångas så lätt. Den lever och förändras hela tiden i relation till andra verk, till tiden den råkar befinna sig i och till de nya generationer och personer den möter. Att nåla fast den i en nationell kulturkanon vore att hämma den. Det skulle inte heller göra den mer tillgänglig. Kultur närmar man sig bäst via stigar man nyfiket väljer själv, inte via en statligt sanktionerad autobahn.
Ehn-Briem skriver att en kulturkanon kan verka utjämnande. DIK anser att tillgång till kultur är utjämnande, men att en statlig svensk kulturkanon snarare är likriktande och därmed inte skulle bidra till en vidare bildning eller djupare förståelse av omvärlden. Förslaget att skapa en kulturkanon visar också på politikens bristande tillit till den kompetens som finns i ute landets bibliotek, museer och skolor. Här finns expertkompetens att möta var och en där den är och guida dem in i kulturens underbara värld utifrån de egna förutsättningarna.
Det är i sig inget fel i att göra listor över betydelsefulla verk som det kan vara givande och lärorikt att ta del av. Sådana listor skapas varje dag i olika sammanhang. Det är bra och de reflekterar den otroliga mångfald som kulturen erbjuder. Men, en nationell kulturkanon – en lista ”to rule them all” – är någonting helt annat.
Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm satte i DN ord på den viktiga skillnaden: ”Kanon är ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning. Ibland tycks lista och kanon förväxlas. Listor över verk gör vi ju hela tiden, i medier, i undervisning och i forskning. Men en kanon är inte en lista med förslag. En kanon är ett instrument för någonting, den ska styra. Den typen av styrdokument har vi i Svenska Akademien inget intresse av att medverka till.”
Sverige behöver inte en kulturkanon. Sverige behöver en utbyggd kulturskola, bemannade skolbibliotek och en välfinansierad kultursektor som kan jämna ut spelplanen, sprida bred bildning och glädje till alla svenskar – oavsett var de råkar vara födda.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
