Anna Troberg ställer sig i SvD 30/11 kritisk till regeringens förslag om att upprätta en kanon över betydelsefull svensk kultur. Hon hävdar bland annat att förslaget är ett ”nationalistiskt uppfostringsprojekt”, samt att man vill ”klämma in alla i samma blågula kaviartub”. Jag vill uttrycka en avvikande åsikt.
Under det senaste halvseklet har Sverige som vi alla vet gått från att vara en etniskt och kulturellt mycket homogen välfärdsstat där man nyss bara kunde köpa olivolja på apoteket, och det räckte med att ha mörkt hår för att kallas svartskalle. Idag har många unga i exempelvis Malmö rötter i ett annat land, och en tidsresenär från 1970 skulle inte känna igen mycket av sitt Sverige. Det finns inte många demokratier som genomgått så radikala förändringar som Sverige gjort på förhållandevis kort tid.
Polariseringen och det uppskruvade tonläget man ser varje gång kulturella fenomen diskuteras offentligt är copingstrategier hos ett samhälle som inte känner igen sig självt. För lapptäcket Sverige är ju inte bara ett land, och har heller inte varit samma land sedan dess namn nämndes i Beowulf för tusen år sen. En kulturkanon som försökte hävda det skulle inte vara intressant vare sig som riktmärke eller diskussionsunderlag, och skulle inte ha någon legitimitet hos dem det riktar sig till.
För de människor som varje år gör Sverige till sitt permanenta eller tillfälliga hem skulle en kulturkanon kunna vara ett redskap för att förstå vad det är för ett land de kommit till. Hur litteratur, musik, arkitektur och annan konst speglat och präglat Sverige. Det kan också fungera utjämnande för dem som inte fått med sig bildningen hemifrån – vilket jag gissar att de flesta av oss som läser detta har.
Den danska Kulturkanon är inte bara en dammig wikipediasida utan även en omfångsrik bok (ISBN 87-567-8050-8) om 96 företeelser och verk som säger något om Danmark. Varje verk ackompanjeras av en reflekterande text skriven av en expert inom respektive område, totalt 35 sakkunniga har bidragit. Det är en kulturhistorisk exposé över Danmarks kulturhistoria förankrad i litterära, arkitektoniska och konstnärliga verk som alla i Danmark har tillgång till via offentliga museer, bibliotek med mera.
Jag misstänker att Anna Trobergs motstånd mot förslaget om en kulturkanon inte så mycket handlar om hur en sådan kanon skulle kunna se ut eller leda till, utan mer ett sätt att återigen positionera sig mot ett pågående konservativt paradigmskifte. Hon menar att förslaget om kulturkanon är ett led i SD:s målsättning att ”instrumentalisera kulturen”. Men Troberg vet ju om att kulturen redan är intrumentaliserad. Politikens styrning av kulturen har bara inte varit ett problem för DIK när den kommer i form av exempelvis Agenda 2030, där exempelvis offentliga bibliotek åläggs att inkludera agendan i skyltning och programverksamhet. För anställda inom min sektor ingår det alltså i uppdraget att gentemot besökare främja en dagordning som propagerar för nödvändigheten av ekonomisk tillväxt, vilket det gissningsvis inte råder konsensus kring inom branschen.
DIK sväljer kameler och silar mygg när man på det här viset stirrar sig blind på avsändaren. För precis som i det initiala motståndet till lagen om tillträdesförbud hävdar man att en kulturkanon på samma gång skulle vara odemokratisk och samtidigt inte ha någon som helst effekt. Vilket får mig att vilja påminna om texten man hittar på DIKs hemsida, under rubriken Om oss: ”I stället för att ducka för utvecklingen vill vi hjälpa dig att vara en del av den.”
Einar Ehn-Briem, bibliotekarie i Vällingby samt ledamot i DIK Stockholm.
