Barakat Aldammad är en av författarna bakom ett nytt forskningspaper med fokus på representation och diskriminering i biblioteksbranschen. Han fick 2020 års Bengt Hjelmqvist-pris för sitt arbete med mångspråk och är också kontaktperson för ett expertnätverk för mångspråksbibliotekarier. I sin roll som bibliotekskonsulent på förvaltningen för kulturutveckling i Västra Götalandsregionen ansvarar han bland annat för att regionens bibliotek utbildas i minoritets- och i mångspråksfrågor.
Magasin K har jämfört arbetslösheten mellan inrikes och utrikes födda bibliotekarier och arkivarier i Sverige. Hur reagerar du på statistiken?
– Jag blir inte förvånad. Varför skulle biblioteken vara fredade från någonting som genomsyrar resten av samhället? Det här speglar hur biblioteksbranschen ser ut, säger Barakat Aldammad.
Forskning på området anger språk som en möjlig förklaring. Vad tänker du om det?
– Jag håller med om att språket är viktigt. Men hur bedömer vi om en person är tillräckligt bra på svenska? På en text hen har skrivit eller på hur hen pratar? Därför är språket också en farlig aspekt. Att lära sig ett nytt språk perfekt tar många år.
– Så som jag ser det är det viktigaste att man är utbildad bibliotekarie och att man kan kommunicera på ett bra sätt. För vi pratar ju om integration här, och vi lär oss av våra kollegor. Hade jag inte fått jobb som bibliotekarie utan jobbat som diskare i restaurangbranschen hade jag aldrig pratat på sättet jag pratar med dig nu.
Kan det spela in om den som är utrikesfödd saknar kunskaper i svensk litteratur? Behövs det?
– Absolut inte. Det finns så mycket mer att göra på bibliotek som handlar om digitalisering, mötesplatser, katalogisering, programverksamhet. Som bibliotekarier jobbar vi med omvärldsbevakning, och majoriteten älskar böcker. Så jag tror att man växer in i sin roll. Den som kommer nyanländ till Sverige och får en tjänst kommer lära sig om den svenska litteraturen, gräva vidare under tiden.
Barakat Aldammad
Barakat Aldammad är utbildad bibliotekarie i Damaskus, Syrien, har praktiserat på biblioteket i Alexandria, arbetat som bibliotekarie i Qatar och kom till Sverige 2014. Här har han arbetat som bibliotekarie sedan 2016 fram tills i somras då han tillträdde som bibliotekskonsulent i Västra Götalandsregionen.
Diskriminering är en annan förklarande faktor, visar forskningen.
– Jag tror att alla kommuner har en policy som säger att man välkomnar alla ansökningar, att man vill jobba med mångfald. Stämmer det med verkligheten? Ibland ja, ibland inte. Som jag ser det handlar det om vem som är chef. Är det en bra ledare kommer du se en fungerade verksamhet. Så vi måste börja med cheferna, de som har makten, utbilda dem. För diskrimineringen finns i vår bransch precis som i alla andra.
Vad kan man göra internt för att personer som är rasifierade, alltså som tillskrivs egenskaper eller beteenden utifrån föreställningar om hudfärg, etnicitet, språk eller nationalitet, ska känna sig välkomna?
– För det första måste det finnas utbildade bibliotekschefer som har mångfaldsperspektiv. Sedan behövs det kunskapshöjande insatser bland personalen om hur det är att jobba med rasifierade kollegor, där man pratar om diskriminering och hot och hat på arbetsplatsen. För många rasifierade bibliotekarier blir utsatta. Men viktigast av allt är att våga prata om att vi har ett problem.
I er översikt refererar ni till ny forskning som säger att trots dagens medvetenhet om problemen med bristande representation saknas det fortfarande konkreta åtgärder på området. Vad får det för konsekvenser?
– Gapet i arbetslöshet kommer bli större, men också gapet mellan kollegor. Vi kommer inte se bibliotekarier som ser olika ut, och ingen kommer ha det som drömyrke. Om jag går till mig själv, skulle jag tipsa en rasifierad vän att bli bibliotekarie? Nej, aldrig. För varför ska han eller hon kämpa dubbelt så mycket?
Ni skriver också att rasifierade medarbetare undervärderas enligt en måttstock som utgår från normen kring en majoritetssvensk bibliotekarie, förklara!
– Det vi vill lägga fokus på är att erfarenheter av rasistiskt bemötande från användare inte erkänns som en viktig eller riktig erfarenhet. Att litteraturen från våra hemländer undervärderas som litteraturkunskap. Att en utländsk examen värderas mindre. Det här är väldigt viktigt att prata om.
Ni refererar även till en studie där bibliotekarier med utomeuropeisk bakgrund vittnar om erfarenheter av särbehandling och diskriminering. Vad kan det få för konsekvenser för dem?
– En ständig oro under karriären, psykisk ohälsa, en känsla av att man inte är lika mycket värd. Särbehandling, utanförskap och diskriminering gör också att du kanske inte vågar ta ett steg framåt i yrket, eller att du helt enkelt inte orkar kämpa längre.
Varför har du själv engagerat dig i de här frågorna?
– För att vi som är rasifierade upplever det här varje dag, för att det tar all kraft och energi. För att det handlar om hur vi mår och för att det måste finnas någon driver det, som lyfter fram det. Kanske kan det leda till förbättringar.
Sammanfattar forskningen
Prata om orättvisa på bibliotek? Ett filosofiskt ramverk inför framtiden är skriven av Barakat Aldammad, Milia Rahman Olsson och Pamela Schultz Nybacka. Ramverket är ett så kallat forskningspaper som kortfattat summerar tidigare forskning om representation och diskriminering i bibliotekariekåren och som därefter lägger fram en teori som författarna menar skulle vara fruktbar att använda på området. Den skulle ha presenterats i november på konferensen Mötesplats Profession – Forskning 2022 i Borås men då seminariet ställdes in på grund av sjukdom kommer den publiceras via Svensk biblioteksförening under våren istället.
