En politiker ringer Sofia Lenninger, frågar vem som har beställt en viss teaterföreställning. Hon svarar direkt, säger såklart inte vem, utan att hon som chef tar ansvar för alla program.
– I ett sådant läge måste man vara tvärsäker att där går gränsen, att det här är ett övertramp. För man har bara sekunder på sig.
Sofia Lenninger var kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg i sammanlagt nio månader efter att den nya borgerliga majoriteten ledd av Sverigedemokraterna tillträdde i början av 2019. Därefter blev hon utköpt av kommunledningen, efter tio år på arbetsplatsen där hon stortrivts. Hon hade känt att hon hade ett ansvar att stanna, arbeta med kvalitet och bredd som riktmärke. Med det blev, med hennes egna ord, ”en omöjlig situation”.
Men även om det fortfarande förekommer att politiker runt om i landet har åsikter om kulturens innehåll ser hon numera ett stort kollegialt stöd och en konsensus inom kulturvärlden att här måste man dra en gränslinje.
– Går en politiker in och detaljstyr, säger vad som ska sättas upp på en teater eller vilka program som biblioteket ska ha i sitt utbud, då tror jag att det är lätt att som tjänsteperson säga att nej, vi ändrar inte i detta.
Visserligen kräver detta mod, och visst ser hon risken att det sker en gradvis anpassning bland tjänstepersonerna, men Sofia Lenninger betonar ändå att alla partier i dag är eniga om att politiker inte ska vara inne och detaljstyra.
– Även om ett parti vacklar är de ändå överens om principerna.
Det som i stället oroar Sofia Lenninger just nu är att beslutsprocesserna inte förblir transparenta och förutsägbara. Så som de ska vara, men som de inte var i Sölvesborg.
– När Sverigedemokraterna tog över ställdes allt på sin ända. Och det var jag inte alls beredd på. När vi diskuterade innehållet i till exempel biblioteksplanen, det brukade vara djupgående processer, med fasta rutiner kring dialogerna. Inte lite snabbt i dörren hos ett kommunalråd.
Att det finns förutsägbara beslutsordningar är grundläggande i en demokrati, understryker Sofia Lenninger, och före maktskiftet i Sölvesborg var de en del av hennes arbetsvardag, där hon inte tänkte så mycket på hur de såg ut. Men det har hon gjort sedan dess.
– Jag säger inte att alla nya politiker beter sig så här, men det har hänt och det kan hända igen. Särskilt om man är inom ett område där det är profilfrågor som är uppe på agendan, som politikerna vill driva på ett visst sätt. Då kanske man ska vara extra vaksam.
Om man som tjänsteperson upplever att man utsätts för påtryckning gäller det att känna sin förvaltningstradition väldigt väl och att ha koll på lagstiftningen, säger Sofia Lenninger. För den som har ordentlig sakkunskap runt sin roll kommer känna sig tryggare i att agera.
– Om man inte kan beslutsprocesserna, då riskerar man att bli en marionett, ett redskap. Men en tjänsteperson är inte politikernas redskap. Tjänstepersonens roll är att bistå med fakta och att utreda en fråga utifrån alla medborgares perspektiv, inte bara en enda väljargrupp.
”En tjänsteperson är inte politikernas redskap.”
Under Sofia Lenningers tid i Sölvesborg var en av punkterna i samstyrets politiska program att kommunen inte skulle köpa in ”provocerande samtidskonst”. Hon fick också i uppdrag att skriva om biblioteksplanen och att ta bort allt som inte uttryckligen hade lagstöd när det gällde litteratur på främmande språk.
Under de nio månaderna i Sölvesborg kände hon sig bitvis väldigt ensam, och i dag betonar hon vikten av att ha ett professionellt nätverk omkring sig att bolla funderingar, farhågor och tjänsteskrivningar med.
Det som till sist ledde till att hon blev utköpt tror hon är att hon i en intervju sade att det lokala styret hade en annan syn på demokrati, en där alla grupper inte innefattas. Det var i september 2019 och under tiden som gått sedan dess har hon lagt mycket tid på att föreläsa och prata om tjänstepersonens roll och de svårigheter som kan finnas. Sedan mars är hon också avdelningschef på Regionmuseet i Skåne. Sofia Lenninger är märkbart glad över sitt jobb.
– Jag är historiker i grunden så för mig är museivärlden, och att arbeta folkbildande där, jätteintressant. Folkbildningen är grunden för vår demokrati, det handlar om en jämlik tillgång till kunskap, att alla ska känna rätt att förstå världen.
Hon säger att hon drivs av sakkunskap och att det är oerhört viktigt att prata öppet om när en politiker uttalar sig på tvärs om vad all vetenskap säger.
– Då måste sakkunniga människor gå emot, skaffa sig nätverk och se till att kunna beslutsprocesser utan och innan. Vi ska aldrig någonsin delta i falska verklighetsbeskrivningar.
Vad svarar du om politiker säger att de har rätt att styra över vad som ingår i ert kulturprogram, eftersom det handlar om skattemedel?
– Då säger jag att vi har ett varierat utbud eftersom det kan ge uttryck för många olika sorts världsbilder. Att det är det som gör att kulturen lever.
