Inom konstvärlden finns det en stark övertygelse om att det egna fältet är befriat från stereotypa föreställningar och rasistiska strukturer, och det är ett stort problem. Det menar Konstfrämjandet som granskat arbetsmiljön på privata och offentliga konstinstitutioner.
Slutsatserna bygger på intervjuer med tio beslutsfattare i rollerna producent, konsult, intendent eller curator samt på enkätsvar från ett femtiotal konstnärer och frilansande curatorer som alla erfar att de rasifieras som, alltså anses vara, icke-vita.
– Att jobba med konst, att få göra utställningar och ingå i den maktsfär som konstvärlden utgör är få förunnat. Det är en liten värld där nätverkande har central betydelse. Det gör att få vågar eller vill utmana föreställningarna om att det skulle kunna finnas problem, säger Ulrika Flink på Konstfrämjandet Stockholm, som tagit initiativ till granskningen, i ett pressmeddelande.
Hon menar att svaren som Konstfrämjandet fått, även om svarandegruppen är relativt liten, indikerar konkreta arbetsmiljöproblem där många konstarbetare utsätts för rasism och strukturell rasism i sin arbetsmiljö.
Flera respondenter berättar att kollegor och chefer har svårt att ta till sig kritik när det gäller internt arbete med mångfald, även på arbetsplatser som aktivt arbetar med frågan. Det faktum att de andra medarbetarna många gånger är omedvetna om att de reproducerar rasistiska strukturer gör arbetssituationen extra svår.
Sammanlagt svarar sju av tio att deras arbetsplatser inte arbetar eller intresserar sig alls för frågan om rasistiska strukturer. Här pekar de anställda inom de offentligt finansierade institutionerna på att deras arbetsplatser har ett politiskt uppdrag att arbeta med mångfald och breddad rekrytering, men att detta sällan tas på allvar.
Öppen rasism är något som respondenterna berättar att de har erfarit främst vid publika sammanhang och i möte med externa parter. Denna typ av rasism var det enklare för respondenterna att få gehör och stöd för hos sina kollegor och chefer.
