I skrivande stund går jag sista året på det tvärvetenskapliga och forskningsförberedande masterprogrammet i postkoloniala studier vid Linnéuniversitetet. Varje gång jag berättar att jag studerar detta, får jag den omedelbara frågan: ”Vad blir man på det?”
Nu råkar min utbildning inte vara ett yrkesförberedande program i traditionell mening. Däremot får man spetskompetens inom postkoloniala perspektiv, något som jag anser vara avgörande för stora delar av arbetsmarknaden i dag och för framtiden. I grund och botten handlar det om teoretisk kunskap om postkolonialism, men även antirasism och vithetskritik och som går ut på att främja etiska förhållningssätt inom våra professioner och genom det kollektiva medvetandegörandet av Sveriges koloniala historia tillsammans ta ansvar för att undvika att reproducera rasistiskt präglade tankemönster.
Sveriges koloniala historia handlar bland annat om svenska statens behandling av urfolket samer, men också mot etniska minoriteter som romer, sverigefinnar och tornedalingar. Det handlar om förståelse för hur kolonialismen format den mentala självbild som Sverige länge präglats av.
Varje gång jag berättar att jag studerar detta, får jag den omedelbara frågan: ”Vad blir man på det?”
Postkoloniala perspektiv handlar alltså om frågan om vilken samhällsutveckling vi vill se framöver, utifrån den kunskap som dessa maktkritiska infallsvinklar erbjuder. I flera länder har avkoloniserande processer påbörjats på allvar. I Nederländerna har man återlämnat 1500 historiska artefakter och konstföremål till Indonesien, i Frankrike har man återlämnat stulna statyer tillbaka till Benin och i Tyskland återlämnar man hundratals konstföremål tillbaka till Nigeria.
I Sverige har Uppsala och Lund universitet äntligen beslutat att återlämna mänskliga kvarlevor till Arjeplog sameförening. I dessa handlingar ser jag ett starkt symbolvärde, på samma gång i form av erkännande av den koloniala historiens närvaro in i våra dagar och insikten om att ett samhälle aldrig kan uppnå jämlikhet om man aldrig gör upp med sitt förflutna.
"I offentliga debatter (som nästan är den enda typ av forum där man kan diskutera rasism) är utgångspunkten likväl nästan undantagslöst: 'Finns det rasism i Sverige?' Den nivån säger att det finns rätt mycket att göra" skriver Filip Hallbäck.
Själv drömmer jag om att få arbeta med postkoloniala perspektiv på heltid i någon form, men min farhåga är det stora, seglivade motståndet – i form av ointresse – som fortfarande finns mot denna typ av kunskapsinhämtning. Jag skräms helt enkelt av tanken att ingen skulle vara intresserad av att höra vad jag har att säga. Jag tillhör dem som vittnat om att så fort frågan om postkolonialism överhuvudtaget kommer på tal, återintroduceras detta kunskapsområde ständigt som om det vore något nytt.
Under de senaste 25 åren har forskningen som rör just Sveriges postkoloniala tillstånd ingått i ett brokigt, men växande fält i Sverige, men i offentliga debatter (som nästan är den enda typ av forum där man kan diskutera rasism) är utgångspunkten likväl nästan undantagslöst: ”Finns det rasism i Sverige?” Den nivån säger att det finns rätt mycket att göra.
Så på frågan om vad jag blir av att ha studerat postkoloniala studier i två års tid blir mitt svar än så länge: ”förhoppningsvis lite klokare”. Det återstår att se vad det blir av med mig efter att ha skrivit färdigt mitt examensarbete om Växjö kommuns migrationspolitiska lokalhistoria, där jag med hjälp av den fantastiska personalen vid Kulturarvscentrum plockat fram värdefull dokumentation från Växjö kommunarkiv för mig att utforska.
Filip Hallbäck, DIK Student
