I Magasin K:s intervju med DIK:s förhandlingschef Magnus Berg låter fackförbundets lönefilosofi om lokalt ansvar väldigt fin. Kanske fungerar det väl i bidragsfinansierade verksamheter med fasta ramar, som exempelvis bibliotekarier vilka verkar vara en särskilt omhuldad grupp som ständigt syns i DIK:s arbete, inte minst i medlemstidningen. Så har emellertid aldrig uppdragsarkeologernas realitet fungerat och denna fokusering på vissa gruppers förhållanden där andra mest verkar ses på som ”de som klarar sig bra” gör att man undrar vad vi som yrkeskategori gör i DIK-förbundet.
För inom DIK är vi kanske välbetalda med bra förhållanden, men där de flesta av oss jobbar på en konkurrensutsatt marknad med andra akademiska tjänstemän som ingenjörer och liknande blir relationerna helt annorlunda. Jag inkluderar alltså inte alla arkeologer, för vi är som många andra akademikergrupper ingen enhetlig grupp. Som uppdragsarkeolog har jag väldigt lite gemensamt med arkeologiska antikvarier inom museala bidragsfinansierade verksamheter som pedagogik, utställningsverksamhet osv. Vi i den uppdragsarkeologiska sektorn, arkeologernas största bransch, mäter oss med andra akademiker som ingenjörer och liknande på samma marknad ofta inom områden som bygg- och anläggningsbranschen.
Är man som jag, anställd på ett offentligägt aktiebolag där relationen till årliga bolagsvinster blir särskilt tydliga i bokslut, ja då blir DIK:s fina lönefilosofi om att ”lönen ska sättas lokalt utifrån ansvar, prestation och svårighetsgrad, där den lokala ekonomin ska styra löneökningarna”, minst sagt, falsk musik.
Jag menar att DIK närmast skjuter ifrån sig ansvaret för en sådan ”välbetald” grupps utveckling med centrala avtal som ger oss sämre ersättningar än andra akademikergrupper på samma marknad och i sin lönefilosofi lägger ner ansvaret på lokala förhandlare, som utan makt och utan konflikträtt, saknar handlingsutrymme. DIK ser inte till att vi får tillräcklig del av de ekonomiska resurser vi genererar, utan tycks helt fokusera på andra grupper i fackkollektivet.
”Frågan jag ställer mig är om uppdragsarkeologer är organiserade av rätt förbund?”
Frågan jag ställer mig är om uppdragsarkeologer är organiserade av rätt förbund? Där vi går runt i varselkläder med vita skyddshjälmar bland maskiner på olika bygg- och anläggningsprojekt rimmar vår verklighet dåligt med DIK.s organisationsområde, som det så fint heter inom den fackliga fördelningen av den svenska arbetsmarknaden. Visst arbetar vi med kultur, i form av att undersöka historiska material med ett uppdrag som kommer ur kulturminneslagen, men i vår verklighet har vi betydligt mer gemensamt med den konkurrensutsatta konsultbranschen vi jobbar på, än den museala verksamhet vi en gång härstammar ifrån.
När det kommer till kunskapsproduktionen likställer vi oss gärna med kollegor på universitet och högskolor, fast utan deras resurser, de ekonomiska intäkterna till trots och det är vi som genererar mest nytt forskningsmaterial av alla kategorier av arkeologiska forskare. Men i övrigt har vår sektor av staten i all huvudsak utvecklats till en konkurrensutsatt konsultbransch. Genom att engageras av förbunden som finns på den marknaden, typiskt Unionen, hade vi kanske också haft ett läge att få löner, ersättningar och utvecklingsvillkor som liknar andra akademiker på samma marknad och inte som nu vara en ”gynnad grupp” inom ett fackkollektiv som mest tycks slita med existensminimum inom kultursektorn.
Frågan är om DIK kan relatera till våra utmaningar och problem och kan klara av uppgiften?
Håkan Petersson, filosofie doktor och projektledare
