Magnus Berg använder sin breda kunskap i ämnet till att försvara DIK:s ståndpunkter genom att bortse från kärnan i min kritik. På så sätt slipper man ta i kritiken och istället öppna upp för dialog.
Essensen i min kritik, och som tydligt framgår i artikeln, var att DIK:s arbete för medlemskategorin uppdragsarkeologer och de avtal som förhandlas fram, oavsett om de är samma eller ej som andra fackförbund, ger oss lägre inkomster och får sämre kompetensutveckling än jämförbara akademiska arbetsgrupper i liknande projektledarställningar på samma marknad. Detta trots vinster inom uppdragsarkeologin – samtidigt som DIK säger att det är det ekonomiska utrymmet som skall avgöra löneläget. I mitt fall är det inget som kan pratas bort.
Sedan vet inte jag vem som har strejkrätten i DIK och Saco, inte heller vad central medverkan i förhandlingar generellt ger, men jag tror det ger betydligt större tyngd än att lokala, fackligt valda själva skall stå ensamma och förhandla med arbetsgivare som bara kan säga nej om de vill, och som de i avtal efter avtal också gör. Det är också möjligt att Unionen har samma ersättningar och så vidare och jag har helt fel där också, men spelar det roll för kontentan i min kritik? Nej, för i slutändan har andra kollegor på min marknad, fackanslutna till andra fackförbund än jag, mer ut i lönekuvertet i slutet av månaden. Därav min fundering om vi inte borde vara kollektivanslutna till de fackförbund som tydligen klarar det bättre, och just därför frågade jag om DIK klarade av uppgiften. På den frågan fick jag inget svar eller konstruktiva förslag.
Håkan Petersson, filosofie doktor och projektledare
