Håkan Petersson frågar i en debattartikel i Magasin K om DIK är rätt förbund för den yrkesgrupp han tillhör, uppdragsarkeologerna. Utgångspunkten för hans resonemang är DIK:s lönepolitik, som han menar kan fungera i bidragsfinansierade verksamheter, men inte i det sammanhang han befinner sig. Jag vill tacka Håkan Petersson för inlägget i vad som måste vara en ständigt pågående debatt om lön, lönepolitik och löneavtal, men som det tyvärr ofta är lite för tyst om, från såväl medlemmar som fackförbunden själva.
DIK:s ca 17 000 yrkesverksamma medlemmar finns utspridda på hela arbetsmarknaden, i alla sektorer och i alla typer av verksamheter. Fördelningen mellan anställda i kommuner, statliga myndigheter och privat sektor är ganska jämn, och utöver det finns ett antal anställda i regioner, kommunala bolag och i civilsamhället. Förbundet har också en stor bredd av professioner, med mellan sig väldigt olika förutsättningar.
DIK:s lönepolitik måste spegla diversiteten i medlemsgruppen, den kan inte bygga på att man till exempel ska vara anställd i en kommun, ett vinstdrivande börsbolag eller en ideell förening. Lönepolitiken måste vara applicerbar på alla. Att den enskilda medlemmen ska kunna förstå och påverka sin lön, veta på vilka grunder lönen sätts, ha en dialog med sin chef om prestation i förhållande till uppsatta mål och få svar på frågor om hur löneutvecklingen kan bli bättre – det anser vi att alla medlemmar har rätt till. Att verkligheten tyvärr inte ser ut så överallt, innebär inte att förbundet kommer att sluta sträva dit. Tvärtom.
Det finns heller inget i DIK:s lönepolitik som fokuserar på medlemsgrupper med låga lönelägen, eller höga, eftersom variationen även i det fallet är stor bland medlemmarna. Punkterna som nämnts ovan är relevant för någon som tjänar 56 000 kr/mån, likväl för någon som tjänar 28 000.
Det är tyvärr inte tydligt för mig i Håkan Peterssons text på vilket sätt han vill förändra DIK:s lönepolitik för att den ska passa uppdragsarkeologer. Vår lönepolitik har resulterat i ett stort antal lönekollektivavtal som DIK är part i, i alla sektorer. Dessa löneavtal speglar vår lönepolitik med fokus på individen och på lokal lönebildning. Han menar att vi lägger över ansvaret på lokala förhandlare som saknar handlingsutrymme, och så kan det säkert upplevas på sina håll. Men all erfarenhet visar att den typen av avtal gynnar akademiker, och som sagt – vad är alternativen? Skulle DIK:s centrala ombudsmän lyckas bättre? Ja, de har visserligen stor erfarenhet och kunskap (och därmed kanske en viss pondus), men makt och konflikträtt, som Håkan Petersson nämner som faktorer, det har inte de heller, i dessa frågor. Och centrala ombudsmän saknar den detaljerande kunskap om verksamheten och medlemmarna som en lokal företrädare har, och kan ha stor nytta av i dialogen med arbetsgivaren.
Båda dessa konstruktioner har vi Sacoförbund bedömt som hämmande för våra grupper, som nästan alltid får mer än Unionens lönepott och individgaranti.
Håkan Petersson nämner ingenjörer som ett exempel på en grupp som han och hans kollegor snarare jämför sig med än med kulturarbetare, och det förstår jag att man kan tycka känns relevant. Men Sacoförbundet Sveriges Ingenjörer har exakt samma löneavtal som DIK i alla sektorer, och i princip samma lönepolitik. Även Unionens löneavtal är till stora delar likalydande med DIK:s, men skiljer sig ofta på två punkter: de innehåller en fastslagen summa för de kollektiva löneökningarna samt en individgaranti som var och en minst ska få ut, oavsett prestation. Båda dessa konstruktioner har vi Sacoförbund bedömt som hämmande för våra grupper, som nästan alltid får mer än Unionens lönepott och individgaranti. Några centrala kollektivavtal som garanterar att medlemmarna ”får tillräcklig del av de ekonomiska resurser de genererar” känner jag inte till. Lokala bonusavtal kan dock delvis göra det.
DIK har god kunskap om uppdragsarkeologernas utmaningar och problem. I ett förbund som inte tar in varenda anställd i en viss sektor som medlem så är det just det en av poängerna med medlemskapet. Sedan har vi inte alla lösningar på dessa utmaningar, men vi välkomnar mer än gärna en dialog om det, till exempel om hur vi ska förbättra löneavtalen så att de känns mer relevanta för Håkan Petersson och hans kollegor. Ni är varmt välkomna att kontakta oss för dessa diskussioner!
Magnus Berg, Förhandlingschef DIK
