2019 brann Notre Dame i Paris. Händelsen gjorde stort intryck på EUs politiker, och man började titta på behoven av digital dokumentation av byggnader, avseende återuppbyggnad om den förstörts av brand, katastrof eller krig. Som en följd av detta uppdaterade EU-kommissionen 2021 sina rekommendationer för digitalisering av kulturarvet. De gamla rekommendationerna var från 2011, och var förvånansvärt välskrivna eftersom de blev nästan oförändrade i revideringen. Eller så kan man tänka att digitaliseringen av kulturarvet fortfarande har ganska långt kvar, och att behoven från 2011 står fast.
I kapitel två hade man dock lagt till en ganska blygsam passage (i mängd ord) rörande så kallad 3D-dokumentation av historiska monument och byggnader. Kapitlet refererar till innehållet i en nationell strategi för kulturarvets digitaliseringoch listar tre olika områden som ska prioriteras för 3D-digitalisering:
a) hotat kulturarv
b) de mest besökta kultur- och kulturarvsminnena, byggnaderna och platserna och
c) den låga digitiseringssnivån för specifika kategorier av kulturarvstillgångar.
Senast 2030 bör EU-länderna 3D-digitalisera alla monument och platser som faller under (a) och 50 % av de som faller under (b).
Senast 2025 bör EU-länderna digitalisera 40 % av de övergripande 2030-målen.
Vad betyder då det här i praktiken? Om man sorterar lite i den här delen av rekommendationen så ser vi att det är mycket högt ställda mål för det riskutsatta kulturarvet, och särskilt i fråga om de mest besökta monumenten och byggnaderna. Där ska allt hotat kulturarv vara digitalt dokumenterat 2030. Redan 2025 förväntas 40 procent av målen inför 2030 vara uppnådda.
Flera frågor uppstår naturligtvis: vilken teknisk kvalitet som behövs för att kunna säga att ett objekt är 3D-dokumenterat? Hur stor bevarandekapacitet behöver datamängderna?
Målsättningen är att ta fram information kring hur välbesökta och hotade objekten är. Detta är förstås en ganska krånglig definitionsfråga.
Med anledning av den nya rekommendationen har Riksantikvarieämbetet i år sjösatt en förstudie som ska försöka svara på frågorna. I förstudien samverkar RAÄ med en stor mängd svenska institutioner som förvaltar monument och byggnader. Målsättningen är att ta fram information kring hur välbesökta och hotade objekten är. Detta är förstås en ganska krånglig definitionsfråga.
Förstudien genomförs av naturliga skäl med ganska kort tidsperspektiv, och förhoppningen är att vi kommer att få ihop så mycket information som möjligt från de medverkande institutionerna – trots att de institutionella kranarna i många fall mal långsamt. Undertecknad är projektledare för förstudien.
Förhoppningen är också att vi kan få ett startkapital för ett inledande treårigt projekt där vi har god representation för olika typer av objekt och olika institutioner. Tanken är ju både att vi ska lära oss hur det här fungerar, och att förstå hur de bästa och effektivaste formerna för den digitala förvaltningen ser ut framöver. 2023 kommer vi att veta mer hur det går, och vilka monument och byggnader som är först ut.
Henrik Summanen, samordnare Riksantikvarieämbetet och författare till boken Kulturarvets Digitalisering.
