Jag får erkänna att jag behövde googla ”Parisa Liljestrand” när Ulf Kristersson presenterade sin regering. Den moderata kulturministern är helt okänd i kultursammanhang och vad den nya regeringens kulturpolitik innebär vet vi ännu inte.
Att politiken drar mot en ”identitetsskapande” inriktning går möjligen att utläsa. När DIK i våras undersökte hur de olika riksdagspartierna står i kulturpolitiken pekades tre grupperingar ut.
En av dessa grupper fick namnet ”Identitetsgruppen”. Identitets-gruppen tycker att kulturens uppgift är att skapa gemenskap och ett samlat samhälle. Detta prioriteras enligt rapporten av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. För Sverigedemokraterna handlar identiteten om att ”vårda och värna det svenska språket, svenska värderingar och kunskap om Sveriges historia.” Kristdemokraternas kulturpolitik syftar mer mot gemenskaper och att kulturen likt moralen skapar ett gott samhälle.
De andra grupperna fokuserade på ”Tillgänglighet och delaktighet” (S, V, C) och ”Frihet och bildning”(L och MP).
I vilken av dessa tre grupperingar som Moderaterna hamnar är dock oklart – rapportförfattarna väljer att inte sätta partiet under någon av dessa rubriker.
”Kulturen och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet”, sa dock Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring – något som skulle kunna tolkas som att SD och KD fått igenom sin syn på kulturpolitiken i förhandlingarna.
Ett okänt namn och en okänd politik. Det är svårt att veta vad vi kan förvänta oss av de kommande fyra åren. Det vi dock vet är att kulturfrågorna fått mycket litet utrymme i både regeringsförklaringen och det så kallade Tidöavtalet. Mot den bakgrunden är kanske Liljestrand – en kulturminister utan kulturbakgrund – ett logiskt val.
