”En fri konst är en central del av demokratin och för vår förståelse av att vara människa”, står det i FN:s rapport om konstnärliga rättigheter. Samtidigt kritiseras den nuvarande kulturpolitiken i en annan rapport för att vara styrande och begränsande (Myndigheten för kulturanalys). I stället rekommenderas en politisk styrning som är mer anpassad till idealet om konstnärlig frihet.
Både kritiken och rekommendationen är lätta att förstå och instämma i. Vi är många som ser den konstnärliga friheten som viktig. Dels som en del av den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Men också bortom denna ganska platta juridiska inramningen. För konsten ska både beskriva verkligheten men också sådant som finns bortom det direkt observerbara. Kulturens urkraft finns just i dess oberäknelighet och dess ovilja att låta sig fångas i snäva definitioner.
Kulturen är nyckeln till nya fält av förståelse. Den föds, lever och frodas i en djupt mänsklig längtan – längtan efter att synliggöra och kartlägga alla gränsdragningar bara för att i nästa stund utmana dem. En superkraft. Men dess magi är ingalunda ovillkorad. Likt en snöflinga vars prakt töar till slask i varma handflators fångenskap måste kulturen förbli fri för att kunna få behålla sin magi. Men vad står ”fri” för? Otyglad? Långtgående? Kanske även på gränsen till gränslös? Eller?
Idén om konsten som den fria tankens bärare och hela folkets språkrör är inte helt oproblematisk.
Idén om konsten som den fria tankens bärare och hela folkets språkrör är inte helt oproblematisk. Konsten som ideal framstår som allmänmänsklig, universell och disponibel för alla. Men i praktiken är tillgången till konsten – både vad gäller utövande och konsumtion – varken jämlik eller rättvis. I praktiken är konsten inte frigjord från det nät av maktstrukturer som definierar samhället. Och ändå lyser maktstrukturerna med sin frånvaro i dagens diskurs om den konstnärliga friheten. Så har det inte alltid varit.
I rapporten Så fri är konsten kan vi läsa: ”Frågor om yttrandefrihet (och konstnärlig frihet) sågs i de tidigare kulturpolitiska propositionerna i än högre utsträckning som en fråga om fördelning av makt och utrymme än vad som är fallet i 2009 års proposition.” (Kulturanalys, rapport 2021:1) Varför? Vad har förändrats? En rimlig förklaring skulle kunna vara att dagens allmänna diskurs domineras alltmer av de libertarianska idealen med frihet som sin främsta ledstjärna. Friheten tillskrivs därmed en högre status i relation till andra fenomen som exempelvis rättvisa, jämlikhet och hänsyn eller sakförhållanden som könsordning, klassklyftor och det vita privilegiet.
I sin mest extrema form kan sådan frihetsdyrkan leda till en dogmatisering som gör friheten till det ultimata målet – alltid överlägsen, total och obestridlig. På så sätt görs frihet till en ledande princip för hur vi ser på världen, oss själva och varandra. Detta kan då inkludera även vår syn på moral och etik. Enligt denna normativa etik kan även sådant som anses vara omoraliskt rättfärdigas så länge det främjar friheten. Frihet blir ändamålet som helgar alla medel. Den vackra och frigörande idén förvandlas på så sätt till sitt eget fängelse.
Är det möjligt att konsten kan vidmakthålla förtryckande maktstrukturer snarare än utmana dem?
För att förstå komplexiteten i frågan om den konstnärliga friheten måste vi våga fråga oss vem det är som äger konsten. Vems konst och kultur pratar vi om? Av vem? För vem? Ska konsten få vara fri och gränslös även när den är ett verktyg för de privilegierades röst? Eller kan även konsten utkrävas visst etiskt ansvar? Är det möjligt att konsten kan vidmakthålla förtryckande maktstrukturer snarare än utmana dem? Om så, blir dess totala frihet och gränslöshet lika lätt att försvara? Kan exempelvis konst som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade grupper ses som hets mot folkgrupp?
Frågan om den konstnärliga friheten är en svår balansgång mellan en tyglande politisk styrning å ena sidan och en absolut frihet å andra. I sina mest extrema former är båda sidorna potentiellt mycket destruktiva. Ett alltför hårt politiskt grepp om konsten – som exempelvis viljan att begränsa konsten till att bevara kulturarv och fornminnen i en nationalromantisk anda – kan krama livet ur den. Ingen eller alltför vag politisk styrning riskerar återigen att låta all denna magi och superkraft fara för vind och överlämna dess värde som resurs för samhällsnytta helt åt slumpen. En totalt gränslös konst och kultur riskerar dessutom att ytterligare vidga klyftorna mellan en invigd och upplyst kulturelit och… ja, alla andra egentligen. Någonting som i värsta fall kan göra konst och kultur till förtryckande maktstrukturernas främsta bundsförvant.
Inte ens den friaste konsten existera bortom den mänskliga kulturella och därmed också politiska blicken.
Jag ser ingen enkel lösning på dilemmat. Ibland kan det vara klokast att underkasta sig den komplexitet som en del fenomen omfattar istället för att ge efter för förenklingarnas frestelse. Jag är för den konstnärliga friheten. Men jag fruktar den kultur vars superkrafter springer de överordnades ärenden. Den totala frihetens normativa överlägsenhet kan aldrig vara mer än en utopi ty även den mest tidlösa konsten är alltid del av sin samtid. Frihetsbegreppets omfång och substans är kulturellt betingade. Precis som den konstnärliga frihetens räckvidd och tyngd är relativa till det syfte som konsten tjänar för oss. För även i fråga om konstens egenvärde så kan inte ens den friaste konsten existera bortom den mänskliga kulturella och därmed också politiska blicken.
Haris Agic, socialantropolog och strateg inom demokrati och inkludering.
