En omslutande miljö möter besökaren på Index vid Kungsbro strand i Stockholm. Draperier, gosedjur och smäktande ballader fyller utställningen som på ett avväpnande sätt diskuterar vår relation till döden. Konstgalleriets verksamhetsledare Martí Manen möter upp i det sammetsklädda rummet med Marianna Garin, även hon curator till yrket men frilansande.
Det är tredje dagen i rad de ses för att förklara svårigheterna de ser för sin yrkeskår – tidigare i veckan har de träffat Kulturdepartementet och fackförbundet DIK. Svårigheter som blivit så påtagliga att det blev nödvändigt att gå samman: i augusti förra året grundades Svensk Curatorförening.
– Under pandemin blev det tydligt att vi behövde en plattform, att vi behövde organisera oss. Många blev av med sina uppdrag samtidigt som det inte gick att söka de stödbidrag som andra konstnärliga yrken hade rätt till då, säger Marianna Garin som är nytillträdd ordförande för föreningen.
Inför uppstarten hade gruppen samtal med kollegor i Danmark, Norge och Finland.
– I de andra nordiska länderna har curatorerna föreningar sedan flera år tillbaka. Bland annat har de undersökt arbetsvillkoren för vår profession, det behövs här med. Vi insåg också att vi behövde en röst för att kunna prata med andra, säger Martí Manen, som också sitter i styrelsen.
På svenska används titlarna curator och intendent för samma yrke, med skillnaden att intendenten arbetar på en institution och curatorn frilansar. Den akademiska disciplinen är relativt ung, den första utbildningen i Sverige, Curator Lab, startade på Konstfack år 1999. I dag finns också masterprogrammet Curating Art, som grundandes år 2003, vid Stockholms universitet.
Först år 2014 började Statistiska centralbyrån (SCB) registrera gruppen som en egen yrkeskategori, under epitetet Museiintendenter m. fl. Det året fanns det drygt 1860 yrkesverksamma i Sverige. År 2020, som SCB:s senaste siffror är ifrån, finns nära 2300 i gruppen vilket är en ökning med 23 procent. Av dessa är 66 procent kvinnor, en siffra som sett ungefär likadan ut sedan mätningen startade.
Sedan starten har Svensk Curatorförening arbetat för att synliggöra yrkesgruppens situation. Nu menar Martí Manen och Marianna Garin att det är upp till andra aktörer, som Kulturdepartementet och Konstnärsnämnden, att agera.
Foto: Ylva Sundgren
Under årens lopp har olika försök till organisering gjorts. Att det fram tills i somras inte blev några permanenta resultat tror Marianna Garin, som även var engagerad i det arbetet, har att göra med att arbetsvillkoren då helt enkelt var för tuffa.
– När jag gick ut Konstfacks curatorutbildning för nära tjugo år sedan gick det inte ens att söka projektbidrag från Kulturrådet. Energin går snabbt ur en liten ideell organisation när det finns så små möjligheter att verka, säger hon.
I dag har Svensk Curatorförening nära hundra medlemmar. Snart lanseras hemsidan, vilket styrelsen hoppas ska leda till att fler kollegor går med. Under året har föreningen främst fokuserat på politisk påverkan med remissvar till återstartsutredningen samt möten med bland annat Kulturdepartementet och Konstnärsnämnden.
Huvudfrågan har handlat om det som blev uppenbart under pandemin: att konstnärerna de arbetade med kunde söka offentliga stöd, men inte curatorerna själva. Det har också visat sig att ett problem är att konstnärer, liksom de regissörer, koreografer och dirigenter som curatorerna jämför sig med, har upphovsrätt för sina verk och att just det, enligt Konstnärsnämndens tolkning, är kravet för de flesta konstnärliga stöd.
– Det curatoriella är ett konstnärligt arbete. Vi menar att upphovsrätten är en sekundär fråga men att vi behöver en teknisk lösning som fungerar för alla, att dagens system inte är genomtänkt utifrån den samtida konstscenens behov, säger MartíManen och får medhåll från Marianna Garin:
– Curatorerna hamnar mellan stolarna för hur Konstnärsnämnden tolkar sitt uppdrag och hur mycket Kulturdepartementet kan påverka. Det är en strukturell fråga där Sverige inte följt med i utvecklingen.
Marianna Garin är frilansade curator, tidigare har hon jobbat för Statens konstråd med offentlig konst samt undervisat och skrivit om konst på plats i Sydamerika. Martí Manen är verksamhetsledare på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation med bakgrund på Bonniers konsthall, Statens konstråd samt som curator för spanska paviljongen på konstbiennalen i Venedig.
Foto: Ylva Sundgren
Enligt föreningen är det alltså inte bara ett fungerande stödsystem i kristider som saknas. En mängd konstnärliga bidrag, bland annat Konstnärsnämndens arbetsstipendier, projektbidrag och resestipendier, omfattar i dagsläget inte curatorer – trots att bildkonst är den största delen av myndighetens verksamhet och att regissörer och koreografer kan söka bidragen.
– För att konstområdet ska kunna stärkas ekonomiskt krävs mer långsiktiga kulturpolitiska insatser. Bland annat behöver utställningsarrangörer och institutioner bättre förutsättningar för att inkludera curatorer som en given länk i det kulturella ekosystemet, säger Marianna Garin.
De två curatorerna lyfter också det faktum att de offentliga stöden finansierar en avgörande del av kulturen i Sverige, medan det i utlandet finns en starkare tradition av privata medel som går in och stödjer konsten.
– Bild- och formområdets försvagade infrastruktur samt att vi inte har någon privat sektor att luta oss mot innebär att vi är i händerna på politikernas intressen, vilket speglas i hela kulturen, säger Marianna Garin.
Vad är ert viktigaste argument för att er yrkesgrupp ska stärkas?
– Vi hävdar att curatorn möjliggör dialoger mellan olika konstnärer, publiker och situationer. Vi kan bjuda in andra röster till Sverige, men också bidra till internationella utställningsmöjligheter för svenska konstnärer, säger Marianna Garin.
Martí Manen fyller i:
– Konsten är en plats för dialog om en samtid som är komplex, och vi är spindeln i det ekosystemet. Kan curatorn inte få stöd för sitt arbete hämmas hela konstscenens utveckling.
Curatorns roll
Konstcuratorn är ett konstnärligt yrke som har till uppgift att arbeta med och leda eller samverka med andra konstnärer. Under senare år har rollen blivit alltmer omfattande. Curating, som under det sena 1900-talet var synonymt med att vara en frilansande utställningsproducent, omfattar i dag en lång rad funktioner som förbinder kreatörer och producenter (exempelvis konstnärer, arkitekter, filmare och författare) med en publik.
Curatorer arbetar både som anställda på exempelvis museer och kulturinstitutioner och som frilansare. I Sverige benämns yrkesrollen ofta som intendent för den som är anställd, medan den som frilansar kallas curator. Rollerna är dock flytande och på engelska används exempelvis bara titeln curator.
Svensk Curatorförening grundades i augusti 2021 på initiativ av curatorerna Power Ekroth och Jonatan Habib Engqvist. Tanken är att den nya föreningen ska vara en plattform för att dela kunskap, nätverka och stödja varandra.
