– Allt här inne är digitaliserat till hundra procent. Det känns skönt att kunna säga det. Vi har jobbat oss igenom hylla för hylla, säger Annie Lindberg, tillförordnad chef för Skissernas Museum i Lund.
Hon låter nöjd och stolt.
Vi står i dörröppningen till magasin tre, som ligger i museets källarvåning. Hit har vanliga besökare inte tillträde.
Annie Lindberg tar några steg in i rummet. Det är trångt mellan hyllorna.
På en plats står en liten modell av Edvins Öhrströms höga glasskulptur på Sergels torg i Stockholm. På en annan Siri Derkerts modeller till ”Ristningar i naturbetong” till Östermalmstorgs tunnelbanestation.
Rummet är fullt av liknande förstudier till offentlig konst från Sverige. Ja faktiskt hela världen.
Vi går ut i källarkorridoren igen och tittar in i fotostudion som museiteknikern Johan Fohlin byggt upp. Här fotograferas museets objekt innan de läggs in i museets databas. Högt uppe under taket sitter en reprokamera som styrs av en dator på ett skrivbord.
– Det finns bara några få sådana här fotostudior i landet, säger Johan Fohlin, som jobbat på Skissernas Museum sedan 1989 med allt från inramningar och utställningsbyggande till IT och klimatstyrning av lokalerna.
Fotostudion klarar dock inte allt. Det finns verk i samlingarna som är tio meter långa.
– När objekten är så stora får vi använda en 3D-scanner. Eller fotografera dem i delar med digitalkamera. Sedan får man sitta och pussla ihop dem i datorn efteråt, säger Johan Fohlin.
Museet lyckades skaffa hela gipsmodellen till Zlatan-skulpturen. Huvudet ligger på en hylla, resterande delar förvaras på en annan plats.
Foto: Julia Lindemalm
Initiativet till att digitalisera samlingarna togs av Annie Lindberg.
Hon började på Skissernas Museum som guide 2009 och efter sin examen i arkivvetenskap fick hon en deltidsanställning. Ganska snabbt sökte och fick hon ett bidrag för att dra igång ett digitaliseringsprojekt.
– Det handlade om ganska mycket pengar vilket innebar att jag kunde bli projektledare och anställd på heltid. Det var ju väldigt praktiskt för mig, säger Annie Lindberg och skrattar.
Hon började med att åka runt till andra museer för att se hur de gjorde för att digitalisera sina samlingar.
– Men det var svårt att få några tips som var användbara för oss. Det är så få museer som har flera meter långa skissrullar som är för sköra för att rulla ut. Eller gipsmodeller på fem ton som knappt går att hantera. Vi är unika på många sätt och har fått hitta våra egna vägar, säger Annie Lindberg.
Projektperioden pågick i tre år och under den tiden hade museet tre fotografer, en konservator och tre museiassistenter anställda som arbetade på heltid med digitaliseringen. Ungefär 70 procent av samlingarna är digitaliserade i dag.
– Även om projektet är slut fortsätter arbetet med digitaliseringen, om än i lite långsammare takt. Nu kanske vi hinner ägna en dag i månaden åt det. Men vi har trots allt en rätt hanterbar samling med 30-40 000 objekt. Vi kan ha som mål att digitalisera allt – vilket vi ska vara klara med om några år. Det är annorlunda för museer som Historiska museet som har elva miljoner föremål, säger Annie Lindberg.
Efter sommaren väntar nästa steg – ett stort och spännande sådant.
– Då ska samlingarna tillgängliggöras på hemsidan. Allt som hittills är digitaliserat kommer att lanseras i höst. Sedan fyller vi på efterhand med våra nyförvärv och vårt stora material, säger Annie Lindberg.
En orsak till att arbetet med digitaliseringen gått så bra är att museet utvecklat en egen databas.
– Den var i gång lite lätt redan när jag började 1989, säger Johan Fohlin. Sedan har den utvecklats efter hand. Det är ett omfattande arbete att bygga en databas, men den är helt och hållet skräddarsydd efter våra behov. Alla kan lära sig att använda den efter bara en halv dag. Det är väldigt smidigt.
– En rolig detalj är att gränssnittet fortfarande ser ut som det gjorde i början på 2000-talet, säger Annie Lindberg. Då fanns det ett motstånd mot databasen bland vissa delar av personalen. De tyckte att vi kunde fortsätta med våra analoga katalogkort. Då löste man det genom att låta gränssnittet se ut som ett katalogkort. Vi har behållit det utseendet.
Vi vandrar vidare i källarvåningen och tittar in i ytterligare några magasin innan vi kommer till registreringsrummet som är första anhalt för alla nyförvärv till museet.
Där håller Malin Enarsson på att registrera två små modeller av konstnären Veronica Brovalls konstverk Battle cry/Stridsrop. Det står sedan 2017 utanför fotbollsarenan Olympia i Helsingborg.
– Nyförvärv går till på lite olika sätt, säger Annie Lindberg. Ofta blir vi kontaktade av konstnären själv eller konstnärens barn och familj. Ibland söker vi själva aktivt upp konstnärer och gör ateljébesök.
Men Skissernas Museum innehåller inte bara skisser och modeller. Här finns också mängder av pressklipp, konstnärsbrev och annat material som sätter in skisserna i ett sammanhang.
– Jag brukar säga att vi är konstens genbank, säger Johan Fohlin.
Trots att Skissernas Museum är så omtyckt har det inte fått några efterföljare.
– Vi har ett systermuseum i Danmark, KØS – Museum for kunst i det offentlige rum. Men de har inte så omfattande samlingar. Vi är det enda museet i hela världen med inriktning mot offentlig konst, säger Annie Lindberg.
– Men vi har hört att det ska finnas ett i Kina, säger Johan Fohlin.
– Ja, det har vi hört i många år. Men det är ingen som har kunnat bekräfta det, säger Annie Lindberg.
Grundades 1934
Skissernas Museum grundades 1934 av Ragnar Josephson, professor i konsthistoria vid Lunds universitet. Avsikten var att skapa ett arkiv över konstnärers kreativa process genom att samla skisser, modeller och fotografier till offentlig konst. Den förste som skänkte material till arkivets svenska samling var prins Eugen. Tack vare konstnärernas gåvor och frikostighet växte sig Josephsons Arkiv för dekorativ konst allt större.1941 flyttade det till nya lokaler och öppnade för allmänheten under namnet Arkivmuseet. 1991 bytte det namn till Skissernas Museum. Skissernas museum ägs av Lunds universitet, lyder under rektorsämbetet och har 16 heltidsanställda.
