Runexperten: ”Vissa stenar har jag inte lyckats lösa”

Knappast någon vet mer om Sveriges drygt 4000 runinskrifter. Men trots all kunskap som Magnus Källström har samlat på sig finns det fortfarande budskap som gäckar honom.

Runor

Som runolog på Riksantikvarieämbetet är Magnus Källström bland annat ansvarig för Runverket, en vetenskaplig utgåva av Sveriges samtliga runinskrifter.

– Vissa inskrifter har jag funderat på i 40 år och kommer ingen vart, trots att det känns som att tecknen borde gå att tyda. Men så är det när man håller på med runor, till slut får jag eller någon annan en snilleblixt och allting faller på plats.

Magnus Källström är runolog vid Riksantikvarieämbetet och något av en guru på området. När en arkeolog, bonde, grävmaskinist eller flitig trädgårdsodlare stöter på en sten med gåtfulla och svårlästa inskrifter dröjer det inte lång tid innan han är inkopplad på fallet.

Som Hunnestadsstenarna till exempel, ett av landets märkligaste monument från vikingatiden som från början bestod av åtta stenar varav flera har varit försvunna sedan 1700-talet. Vid ett grävarbete utanför Ystad för ett drygt år sedan dök en av stenarna upp varpå journalisterna vände sig till landets runexpert med sina frågor.

”Vissa saker har jag inte lycktas lösa, bland annat en sten vid Attmars kyrka som jag inte får någon fason på.”

Oftast är det dock sentida runristningar från 1800- och 1900-talen som dyker upp. Och ibland rent av samtida, berättar Magnus Källström. Vid Huvudsta gård i Solna finns ett tiotal nytillverkade runstenar utslängda, en rest av någon typ av vikingaaktivitet, kanske en filminspelning eller ett ambitiöst företagsevent.

– Varje år får jag ett par samtal och mejl om dessa stenar från människor som tror att de gjort ett fynd. Inskrifterna är ganska välgjorda men huggna på ett påhittat vikingaspråk. Det är lätt att se att de inte är autentiska och numera finns en markering på söktjänsten Fornsök att det är moderna ristningar.

Nyfikenheten på historieämnet föddes redan på mellanstadiet. Intresset för arkeologi gled så småningom över i en fascination för språkliga minnen och tolkningar av olika typer av tecken.

– Jag hade lätt för att se system och tolka inskrifter. När jag insåg att jag kunde göra egna upptäckter som ingen annan hade hittat då var jag fast, berättar Magnus Källström, som läste nordiska språk och doktorerade på avhandlingen Mästaren och minnesmärken, en studie om några av ristarna bakom de vikingatida runorna.

Grunden i jobbet som runolog vid Riksantikvarieämbetet är bokverket Sveriges runinskrifter, det så kallade Runverket, ett dokumentationsprojekt som Magnus Källström sköter tillsammans med kollegan Laila Kitzler Åhfeldt. Målet är att ge en beskrivning i text och bild av samtliga runinskrifter i landet.

– Det är en enorm kunskapsbank, en guldgruva inte bara för oss runologer, utan också något som arkeologer och historiker kan ha nytta av, säger Magnus Källström och slänger en blick på den dryga meter långa raden av mörkblå bokband i hyllan i arbetsrummet på Östermalm i Stockholm.

I en pärm på bordet framför honom ligger det som ska bli nästa band i det omfattande inventeringsarbete som inleddes av arkeologen och riksantikvarien Hans Hildebrand på 1880-talet. Magnus Källströms manus, som snart ska gå i tryck, handlar om Medelpads samtliga runinskrifter, totalt 19 stycken.

– Vissa saker har jag inte lycktas lösa, bland annat en sten vid Attmars kyrka som jag inte får någon fason på. Man får försöka så långt man kan sedan får någon annan forska vidare och kanske hitta en lösning.

Runor

Tre run-tips från Magnus Källström:
Rökstenen – Sveriges mest kända runsten står vid Röks kyrka i västra Östergötland och är alltid sevärd. Förutom den traditionella tolkningen av skriften finns nu tre alternativa tolkningsmodeller. Själv vågar jag inte säga vilken som är rätt.
Malstastenen – Om man vill se svårtydda runor rekommenderar jag ett besök på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Där finns Malstastenen som är ristad med stavlösa runor som nästan ser ut som kilskrift. På stenen nämns en hälsingesläkt i flera generationer som man kan följa tillbaka till 800-talet.
Karlevistenen – Strax söder om Ölandsbron restes denna sten efter den danske hövdingen Sibbe Foldarsson som begravdes där. Ristningen är en skaldedikt till hans ära på versmåttet drottkvätt med stränga regler för allitterationer och antal stavelser. Dikten är den enda med detta versmått som finns bevarad i original från vikingatiden.

Foto: Wikipedia

Men, det ska sägas, det hör inte till vanligheterna att Magnus Källström går på pumpen. På frågan vad han är mest stolt över berättar han om när han lyssnade på ett föredrag i Uppsala om några runinskrifter från Grönland och Norge som hade tolkats som en ordlek. På tåget hem slog det honom att han tidigare sett liknande text ristad med så kallade bindrunor på ett ben ifrån Sigtuna som aldrig överförts till latinska bokstäver.

Väl hemma letade han upp en bild på inskriften och kunde direkt läsa: ”Den som ser sig själv i sån (ett träkar), han såg sig själv i is”.

– Då blir man fruktansvärt lycklig, säger Magnus Källström och ler med hela ansiktet.

Den glädjen rymmer också svaret på frågan vad det spelar roll vad någon för länge sedan knackade in för kludd på en stenbumling.

– Dels är det en del av vår historia, dels ligger det i vår natur att lösa gåtor och lära oss saker. Runinskrifterna är en länk tillbaka till det som varit. Det är en skrift som är skriven för att bevaras för framtiden och kunna läsas av oss. Då ska vi inte låta den kunskapen gå förlorad.

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Annons:
DIK annons
Annons:

Aktuella ämnen: