Riksdagsvalet 2022 är speciellt. Under de fyra år som gått sedan det förra valet har kartan ritats om med sällan skådad hastighet. Ideologiska principer har testats bortom bristningsgränsen. Det kommer att påverka kulturpolitiken oavsett vem som sitter på regeringsmakten, men hur?
Tomas Bokstad och Rebecka Glaser har på DIK:s uppdrag sammanfattat arkivens, bibliotekens och museernas position i kulturpolitiken. De har också undersökt hur riksdagspartiernas presenterar sin kulturpolitik och vad de faktiskt gör – eller inte gör – och utifrån detta skissat upp de olika scenarier som kan bli verklighet efter valet.
Bilden som träder fram är sju riksdagspartier som tycker olika i en rad kulturpolitiska frågor, men som ändå ställer sig bakom tanken om fri kultur på ett väl tilltaget armlängdsavstånd från politiken. Vid sidan av dem finns Sverigedemokraterna, ett parti med en fundamentalt olika syn på kulturen. Sverigedemokraterna vill strypa den fria kulturen och använda den kultur som blir kvar till att forma samhället efter den egna ideologiska agendan.
När Bokstad och Glaser grupperar partierna utifrån deras kultursyn materialiserar sig två ganska dystra alternativ. Blocket med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet samlas kring ett välbekant men föga upphetsande kulturpolitiskt status quo. Kort sagt, svensk kulturpolitik som den sett ut sedan många år tillbaka.
Blocket med Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är mer osäkert och potentiellt volatilt. Moderaterna och Kristdemokraterna har visat sig villiga att göra eftergifter för Sverigedemokraterna. Liberalerna vacklar. Knäckfrågan är hur mycket kulturpolitik dessa partier är beredda att ge Sverigedemokraterna i utbyte mot politisk makt. Svaret går månne att finna i lokalpolitiken sedan 2014. Där har Moderaterna och Kristdemokraterna inte sällan givit Sverigedemokraterna makt över kulturen, med kraftigt förkortad armlängd som resultat.
Detta får så klart störst negativ effekt i de kommuner där Sverigedemokraterna är en del av styret, men svallvågorna når långt. Det har många av de DIK organiserar inom kultursektorn redan fått erfara. Klåfingriga Sverigedemokratiska kommunpolitiker har haft synpunkter på museers utställningsinnehåll, kritiserat offentlig konst och lagt sig i bibliotekens bestånd, evenemang och regnbågshyllor. Det är inte en slump. Det är ett uttryck för partiets osunda förhållande till den fria kulturen.
Sverigedemokraterna är extremt tydliga med att de vill instrumentalisera kulturen ideologiskt. Det kräver att alla andra partier är minst lika tydliga i sitt försvar av den fria kulturen. Det kräver mer än ett trött status quo. Det kräver att man slutar ge makt över kulturen till de som vill sätta den i bur. Det kräver – hör och häpna – en pigg och aktiv kulturpolitik från de övriga sju partierna.
När Sverigedemokraterna rullar ut sin kulturskymning i maktens korridorer måste de möta aktivt motstånd, inte medgörlig slapphet. Någon måste tänka långsiktigt, sträcka sig efter lampknappen och tända ljuset även om det frestar på kortsiktigt. Demokrati kräver kompromisser, men om man inte vågar vara kompromisslös i grundläggande kulturfrågor så bör man också vara medveten om att det är under demokratins själva fundament man är och gräver.
DIK vill därför stärka kultursektorns frihet genom:
- Att ge Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att undersöka förekomsten och konsekvenserna av otillbörlig politisk styrning av museer och bibliotek, samt att öka kunskapen bland huvudmännen om kulturinstitutionernas uppdrag.
- Att en ny bred kulturpolitisk utredning tillsätts, som bland annat får i uppdrag att tydligare definiera principen om armlängds avstånd och stärka kulturens grundlagsskydd.
- Att bibliotekslagen skärps i fråga om självständighet i linje med museilagen och se till att det finns tillsyn av lagarna så att de efterlevs
Det brukar sägas att kulturpolitik aldrig blir en valfråga. Det är fel. Kulturen är en allestädes närvarande – men dold – valfråga. Det är väl värt att påminna om det för det är i skuggorna de som vill begränsa kulturens frihet trivs och verkar.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
