Under de senaste åren har flera utredningar pekat på samma sak: luckor i beståndet av skyddade kulturmiljöer och byggnader från andra halvan av förra seklet.
– Vasamuseet är en fantastisk byggnad från den här perioden, en modern skapelse som inte varit möjlig tidigare i historien samtidigt som man fört in traditionella material, som koppartak och det faluröda. Det gör den väldigt speciell, säger Kersti Lilja, som är byggnadsantikvarie och handläggare av statliga byggnadsminnen på Riksantikvarieämbetet.
Totalt finns det 278 statliga byggnadsminnen runt om i landet, där vissa som Skeppsholmen och Kastellholmen i Stockholm i sig innehåller drygt hundra byggnader och miljöer. Just där ligger Moderna museet av arkitekten Rafael Moneo från 1998, en av få moderna alster som är statligt byggnadsminne.
Statens fastighetsverk, som förvaltar Vasamuseet, har ställt sig positiva till Riksantikvarieämbetes förslag. Säger regeringen ja blir Vasamuseet, signerad Månsson och Dahlbäck arkitekter år 1990, det första byggnadsminnet i egen rätt från sent 1900-tal.
Kersti Lilja är byggnadsantikvarie på Riksantikvarieämbetet. ”En byggnad har ofta väldigt många årsringar, det är viktigt att de inte går förlorade vid hårdhänta renoveringar”.
Att den post- och senmodernistiska arkitekturen inte fått samma uppmärksamhet som den äldre har troligen att göra med att vi behöver några års distans för att får syn på vad som är kulturhistoriskt värdefullt, menar Kersti Lilja. Samtidigt anser hon att kulturmiljösektorn måste bli snabbare på att fånga upp pärlor från senare decennier innan exteriörer, planlösningar, ytskikt och inredningar rivs eller förvanskas.
Och det finns tillfällen i historien då det gått fortare. Som exempel tar hon Sjöhistoriska, det senaste museet att bli statligt byggnadsminne. Det var år 1949 – bara 11 år efter att bygganden invigdes. Vasamuseet stod ändå klart för över 30 år sedan.
– Nu är vi i gång bra med det här, men tidigare har vi inte varit så aktiva. Att föreslå nya byggnadsminnen är ett jobb i sig, det är ett extraarbete och för det behövs resurser.
Kersti Lilja tillägger att det också behövs mer och ny kunskap på området som ett svar på att allmänheten många gånger inte ser värdet i postmodernismens arkitektur. Att utse byggnadsminnen skulle kunna bidra till den folkbildningen.
Under våren har också antikvarierna på Riksantikvarieämbetet vidareutbildat sig inom det sena 1900-talets arkitektur. Förutom själva gestaltningen har de bland annat studerat tidstypiska material och konstruktioner samt fördjupat sig i underhåll och andra utmaningar knutna till perioden.
– I vårt bestånd har vi mycket 17- och 1800-tal och många högreståndsmiljöer. Men historien fortsätter och vi vill ha en mångfald av berättelser, också om Sveriges mer moderna historia. Vasamuseet är en del i det och nu fortsätter arbetet, säger Kersti Lilja.
