Debatt: Skolbibliotekarierna osynliggörs i biblioteksstrategin

Jag vill se min yrkesroll i pränt intill det uppdrag läroplanen gett mig. Jag vill ha mitt uppdrag skrivet på varenda skol- och kulturpolitikers näsa. Det skriver Hanna Berg Carlsson, skolbibliotekarie.

25 maj 2022

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

”Det finns inga magiska skolbibliotekarier”, kommenterar Eric Haraldsson kulturministerns uttalande när den nya biblioteksstrategin presenterades. Jag håller med om vartenda ord han skriver, för självklart är det så att hur något benämns också påverkar synen på det. Och biblioteksstrategin är ett utmärkt exempel på hur vi inte benämner skolbibliotekarier.

Skolbibliotek har två huvudsakliga uppdrag. Dessa två områden finns med i biblioteksstrategin, de har varsitt fint avsnitt som är fyllt med fina ord om hur samhällsviktigt det är: “En allt viktigare förutsättning för att kunna vara aktiv och delta i demokratiska processer är att vara rustad med digital kompetens och medie- och informationskunnighet” och “Läsning handlar om att kunna förstå och hantera omvärlden genom att skaffa sig nödvändig kunskap och information, liksom att känna läsningens glädje”.

Och när dessa två områden avhandlas i strategin så nämns förstås skolbibliotek – nej, just det ja. Det var ju det de inte gjorde. Ordet skolbibliotek finns inte med i något av de avsnitt som specifikt handlar om medie- och informationskunnighet och barns och ungas läsning. Jag vägrar tro att det är en följd av okunnighet (det finns 500 sidor skolbiblioteksutredning som tynger skolministerns väska som kan upplysa våra rikspolitiker).

Jag kan inte se det som något annat än ett aktivt val att utelämna skolbiblioteken – vilket innebär ett osynliggörande. Både folkbibliotek och högskolebibliotek nämns nämligen i dessa avsnitt. Skolan nämns också, men då med en skrivelse som tydligt förmedlar att skola och bibliotek är två olika saker (“Utanför skolan är biblioteken en av de viktigaste läsfrämjande aktörerna i samhället”). Skolbiblioteken finns inte här. Kanske är det strategiskt gjort, för om det präntas in att skola och bibliotek är åtskilda så behövs inga insatser för de där irriterande verksamheterna med en fot i vardera fält, som efterfrågar rimliga förutsättningar för att uppfylla sina (samhällsviktiga) uppdrag. Det vi inte pratar om, det finns inte.

Men jag vill inte vara orättvis. Strategin beskriver faktiskt inledningsvis skolbiblioteken som betydelsefulla för att “stärka den språkliga förmågan” och “öka elevernas medie- och informationskunnighet”. Konstigt då att när dessa områden lyfts som samhällsviktiga senare i strategin, så lyser plötsligt skolbiblioteken med sin frånvaro.

Det är en tendens jag tror många av oss känner igen. Vi får ofta höra: ni är ju skolans hjärta, ni är så viktiga! Men när det efterfrågas pengar till detta viktiga så blir det tyst. Skolbiblioteken glöms bort, missas eller feltolkas hos politiker, skolledare, rektor, i nyhetsrapporteringen (när debatteras det någonsin i media om bristen på skolbibliotek?) och i platsannonser… Och då är vi bara inne på skolbibliotek som verksamhet – ordet skolbibliotekarie används ännu mindre i biblioteksstrategin. Det är som om det finns en rädsla – “om vi pratar om dem så finns de, och då måste vi ta itu med problemet”. Är vi kanske oväntat läskiga för att vara magiska gullegull-personer?

Är vi kanske oväntat läskiga för att vara magiska gullegull-personer?

Det känns ibland som om valet står mellan magisk eller inte alls. Höjda till skyarna eller inte nämnda. Jag tycker som Eric Harladsson, jag vill inte bli höjd till skyarna – åtminstone inte om jag ska bli bortglömd när det kommer till kritan. Jag vill se min yrkesroll i pränt intill det uppdrag läroplanen gett mig. Jag vill ha mitt uppdrag skrivet på varenda skol- och kulturpolitikers näsa. Jag vill att varje skolledare som snackar bort skolbiblioteket och ålar sig igenom kryphål ställs till svars för de generationer av barn vars läsförmåga dalar.

Jag befarar nämligen att om inte den här retoriken ändras så får rubriken på Erics Haraldssons text på sikt ändras från “Det finns inga magiska skolbibliotekarier” till “Det finns inga skolbibliotekarier”. Då kan ni stå där med era bokrum, och klia er i huvudet över varför skolbiblioteket inte har bidragit mer till måluppfyllelsen.

Hanna Berg Carlsson, skolbibliotekarie.