Kvinnohistoriskas nya chef vill se fler museisamarbeten

Som ny museichef för Stockholms Kvinnohistoriska är Anna Tascha Larssons första prioritet att fördjupa samarbetet med andra aktörer inom kulturarvssektorn. "Vi kan vara en engagerande kraft, men för att kvinnors historia ska bevaras och synliggöras behöver vi arbeta tillsammans."

Anna Tascha Larsson

Anna Tascha Larsson har varit med och byggt upp Stockholms Kvinnohistoriska sedan start, med ansvar för kommunikation, form, webb och flera större satsningar. Museets prioritet är inte att samla in och visa ovanliga föremål utan att kvinnors historia blir en del av allmänbildningen.

Foto: Sandra Åhman

Sedan Stockholms Kvinnohistoriska invigdes för tre år sedan har mycket fokus legat på publika arrangemang och interaktion med besökarna. Föreningen, som inte har någon fysisk hemvist, har även gett ut böcker, gjort samtidsdokumentationer, producerat utställningar och initierat internationella samarbeten och projekt. Vid månadsskiftet går tidigare museichefen Lina Thomsgård in som rådgivare och Anna Tasha Larsson tar över.

Vad är det viktigaste museet bidragit med, enligt dig?

– Jag tycker att vi har vitaliserat museirollen och bidragit till mer samarbete i museisektorn. Stockholms Kvinnohistoriska är en helt ny typ av museiorganisation, en ideell förening där andra kulturaktörer också är medlemmar och som låter publiken bidra till fler perspektiv på kulturarvet. För mig är det extremt viktigt att sänka trösklarna så att även den vanliga kvinnan, den invandrade kvinnan, känner att berättelserna på museum och i arkiv är hennes, säger Anna Tascha Larsson.

Ni ser det som en fördel att inte ha någon fysisk hemvist, förklara!

– När platsen inte är förutbestämd eller självklar blir den en betydande ingrediens, som när vi hade ett samtal om afrosvensk kvinnohistoria i en kyrka. Det skapade en upphöjd stämning kring något som tidigare varit väldigt underberättat.

– Vi har också valt att inte ha en egen avgränsad museibyggnad med egna fysiska samlingar då vårt mål är att påverka alla kulturarvsinstitutioner att arbeta med kvinnohistoria.

Många stödformer kräver verksamhet på plats. Det finns också svårigheter med att mäta digitala besök. Hur ni tar er an det?

– När det kommer till stöd har det skett jättemycket, många bidragsgivare har ändrat sin inställning på grund av pandemin. Att mäta digitala besök är fortfarande svårt, det blir lätt godtyckligt. Siffror är kul att kunna visa, men upplevelsen och tankarna är viktigast för oss. Sedan ett år tillbaka har vi därför infört digitala publikundersökningar där vi fångar upp hur besökarna påverkats av våra arrangemang: deras känslor, vad de bär med sig.

Vad är det första du tar tag i som ny museichef?

– Jag ser fram emot att bjuda in andra museer och kulturaktörer för att diskutera hur vi ser till att fler perspektiv syns i arkiv, samlingar och basutställningar. Om vi inte delar kompentens och arbetar långsiktigt med strukturerna tillsammans kommer vi ha samma fruktansvärda jämställdhetsglapp om hundra år.

Hur ser det glappet ut i dag?

– Som exempel är 87 procent av de som är namngivna i skolans historieböcker män, och bara 6 procent av materialet i Stockholms stadsarkivs personarkiv har kvinnors namn. Det här kommer inte förändras om vi inte aktivt försöker göra något åt saken.

– Just nu fokuserar vi också stort på arkiven genom vår satsning Arkivism, som alla kan delta i. Arkivism är en aktivism som tar sig an arkiven för att hitta, lyfta och synliggöra gårdagens kvinnor – och som ser till att dagens kvinnor förs in i framtidens historia.

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Annons:
DIK annons
Annons:

Aktuella ämnen: