De statliga trygghetssystemen har under de senaste 30 åren urholkats. Revan i den svenska välfärdsstaten har i stället tråcklats samman av den svenska partsmodellen och de kollektivavtalade förmåner och försäkringar som den numera rymmer. Det är naturligtvis bra att arbetsmarknadens parter axlat ansvaret, men det löser inte alla problem. Det finns en stor grupp som faller mellan stolarna: egenföretagarna. Det här kan fackförbundet DIK inte acceptera. Idag presenterar vi en rapport kring egenföretagares villkor med 10 förbättringsförslag.
Det finns en föreställning om att egenföretagare är en gynnad grupp. För de allra flesta är sanningen en helt annan. Den genomsnittliga livslönen för egenföretagare är vid pensionen 22 procent lägre i jämförelse med de som varit anställda. Dessutom arbetar 69 procent av egenföretagarna fortfarande vid 69 års ålder. Motsvarande siffra för anställda är 11 procent. Egenföretagare arbetar kort sagt mer, men tjänar mindre än anställda.
En annan föreställning är att egenföretagande är ett aktivt och upplyst val av den enskilde och att de dystra siffrorna ovan därmed inte är ett problem. Dessvärre visar Arbetsmarknadsekonomiska rådet att cirka 20 procent av alla egenföretagare är nödvändighetsföretagare, det vill säga personer som – om de kunde välja – hellre skulle vilja vara anställda. Bland dessa nödvändighetsföretagare finns människor som på grund av utbrändhet eller annan sjukdom hamnar i egenföretagande som någon sorts lösning när de existerande trygghetssystemen fallerat. Även andra grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden – till exempel nyanlända kan hamna i egenföretagande av nödvändighet.
Att vara sin egen på arbetsmarknaden är att vara extra utsatt. Det blev särskilt tydligt under covidpandemin. Samtidigt som enorma krispaket sjösattes lämnades hundratusentals egenföretagare, speciellt de som drev enskild firma vind för våg månad ut och månad in. Det är oacceptabelt. Men, faktum är att egenföretagarnas utsatta position inte heller bör accepteras i mellankristid.
DIK organiserar bland annat egenföretagare inom kultur, kommunikation och kreativ sektor. De är en heterogen grupp. Några är kommunikationsstrateger, andra översättare, webbutvecklare, arkivarier eller arkeologer. Det som förenar dem och andra egenföretagare är att de betalar skatt precis som anställda och därför självklart också borde omfattas av samhällets gemensamma sociala trygghetssystem om behovet skulle uppstå.
Regeringen gav 2020 en särskild utredare i uppdrag att undersöka hur man kan skapa ett tryggare, enklare och mer förutsägbart trygghetssystem för egenföretagare. Den del som tittar på sjukpenningsgrundande inkomst för enskilda näringsidkare publicerades i december 2021: ”Ett förbättrat trygghetssystem för företagare – enklare och mer förutsägbart” (SOU 2021:98) Det är ett steg på vägen, men det behövs mer och det behövs nu. DIK:s egenföretagarmedlemmar kan inte vänta.
DIK arbetar därför sedan några år tillbaka med det vi kallar den svenska egenföretagarmodellen eller en svensk modell för ALLA, om man så vill. För att de som driver eget ska omfattas av de sociala skyddsnäten krävs åtgärder på flera olika nivåer.
Därför kräver DIK att:
- De statliga trygghetssystemen anpassas för egenföretagare – om likvärdighet inte uppnås måste gruppen kompenseras i form av sänkta egenavgifter.
- Taken i socialförsäkringarna måste höjs.
- Förutsebarheten i de sociala trygghetssystemen måste förbättras.
- Kunskapsnivån kring egenföretagande på myndigheter förbättras och informationen till egenföretagare om regler och förutsättningar förtydligas.
- En större likvärdighet mellan bolagsformer – inte minst vad gäller sjukersättning, karens och sjuklöneansvar.
- Det måste vara lättare att gå fram och tillbaka mellan företagande och anställningar – alla inkomster bör räknas in i SGI och arbetslöshetsersättning.
- SGI ska kunna baseras på kommande intäkter om det är mer fördelaktigt för den enskilde, men en historisk SGI som miniminivå och bas under utredningstiden.
- Även egenföretagare ska ha möjlighet till omställningsstöd i kriser eller under stora strukturomvandlingar.
- Det fackliga medlemskapet ska vara lika attraktivt för egenföretagare som för anställda.
- De kollektivavtalade försäkringslösningarna (sjukförsäkringar, inkomstförsäkringar och tjänstepension) som kompenserar för brister i socialförsäkringarna bör göras tillgängliga även för egenföretagare.
Både staten och arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar. DIK har krav på politiken, men våra medlemmar kan inte vänta. Därför sätter vi nu igång ett omfattande arbete för att kunna erbjuda ett attraktivt fackligt medlemskap också för egenföretagare.
Den svenska egenföretagarmodellen kräver mer omfattande rättigheter för egenföretagare. Vi tar vårt ansvar för de som är egenföretagare i våra branscher. Nu är det dags för staten att ta sitt.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
