Krönika: ”Vi jobbar på fel sätt med digitaliseringen”

Den grundläggande problematiken kring att göra museisektorn digital handlar inte om att vi har för få digitala objekt, det handlar om att vi jobbar på fel sätt, skriver Henrik Summanen.

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Den grundläggande problematiken kring att göra ABM-sektorn (arkiv, bibliotek och museer) digital handlar inte om att vi har för få digitala objekt, det handlar om att vi jobbar på fel sätt.

Frågan vi ställer oss är ”hur ska vi kunna bli digitala inom vår nuvarande verksamhet?” Men frågan är felställd, den som borde ha ställts är ”hur ska våra användare kunna använda kulturarvet i en digital verklighet”? Problemet är alltså att våra institutioner har ett inifrån och ut-perspektiv, inte att de inte vill vara digitala (vilket de vill).

Från ett inifrån och ut-perspektiv jobbar våra institutioner inom ABM-sektorn helt rationellt. De försöker göra digitala kopior av sin traditionella verksamhet. Detta innebär digitalisering av sina objekt, sin metadata och av användarmötet. Problemet är att om vi vänder perspektivet till användarens point of view – så får vi tusentals webbsidor som var och en publicerar sitt eget material. Detta är inte digitalisering – utan ”datorisering” av verksamheten.

Det vi vet kring digitaliseringens fördelar kommer i hög grad från näringslivet. Där kan vi se att de mest framgångsrika företagen jobbar med att använda internet som bas för sin verksamhet, och att stödja nya användarbeteenden. Internets essens handlar om att koppla ihop data: Google kopplar ihop användare med information, Facebook kopplar ihop användare med användare, Amazon kopplar ihop användare med varor.

För användare inom ABM-sektorn är det helt irrationellt att ett gränssnitt ska vara ihopkopplat med en viss samling.

För användare inom ABM-sektorn är det helt irrationellt att ett gränssnitt ska vara ihopkopplat med en viss samling, baserat på vilken institution som förvaltar just den samlingen. Användare är intresserade av frågor som rör teman eller områden. Exempel på detta är perioder, platser, händelser, förlopp eller objekt och deras historia. För vart och ett av dessa teman finns det information på flera olika institutioner. Denna information bör rymmas i samma användartjänst.

Detta kräver två saker: 1) objekt som förvaltas av en institution måste göras interoperabla med objekt på andra institutioner som är relevanta för förståelsen av dem, och 2) användartjänsterna måste konstrueras närmare användarkontexten.

Interoperabiliteten kan enklast lösas med de metoder som kallas Länkade Öppna Data (LOD). LOD ger oss verktyg och möjlighet att koppla ihop data mellan olika aktörer, på ett standardiserat sätt med hjälp av internet. Detta möjliggör också en separation av användargränssnitten och de digitala samlingarna.

Användargränssnitten bör konstrueras där användarna finns, exempelvis universiteten (för specifika forskaruppgifter) eller skolan (för pedagogik kring kulturarv) eller på tematiska projekt eller insatser (till exempel släktforskning). Det finns många skäl att även bygga tematiska gränssnitt gentemot till exempel ”vikingatid”, men det kräver en stor mängd datakällor från en stor mängd länder.

Med sådana gränssnitt kan man optimera frågeställningar mot en stor mängd olika dataset, som sitter ihop semantiskt (med LOD). Och så slipper alla ABM-institutioner att bygga användargränssnitt, vilket är dyrt – en kostnad vi inte har råd med.

En digitalisering av verksamheten innebär alltså en förändring av de traditionella rollerna. Till exempel så skulle museerna behöva bli mer av dataförvaltare, och mindre av pedagogiska användarhanterare på den digitala planhalvan.

Det är inte en lätt match att gå emot en stark och lång tradition på institutionell nivå.

Eftersom den pedagogiska verksamheten på museerna betraktas som kärnverksamhet och är centralt i deras uppdrag, så finns det en iver att bygga användargränssnitt, även om det suboptimerar helheten. Som sagt, detta är fullt förståeligt, och det är inte en lätt match att gå emot en stark och lång tradition på institutionell nivå. Detta är ju också detta som är skälet till att det inte är General Electrics som byggt Facebook – de var fast i gamla modeller.

Detta scenario är inte något som jag hittat på. Modellen har länge förespråkats av en stor mängd aktörer (till exempel Wikidata, Frankrikes Kulturministerium och Nederländernas NDE-nätverk). Trögheten i systemet består i att det saknas initiativkraft inom ABM-sektorn, eftersom vi är traditionellt organiserade. Det krävs centrala initiativ. Av detta skäl behöver både styrning och uppdrag förändras, eller en stor mängd resurser tillskjutas. Det behövs också ett tillskott av personal som förstår dataförvaltning, databerikning och digitala flöden.

 

Henrik Summanen, samordnare Digisam och författare till Kulturarvets Digitalisering.

 

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Annons:
DIK annons
Annons:

Aktuella ämnen: