I dag presenterade kulturminister Jeanette Gustafsdotter regeringens ”Strategi för ett starkt biblioteksväsende 2022–2025”. Regeringen gav redan 2015 Kungliga biblioteket i uppdrag att tillsammans med relevanta aktörer ta fram ett förslag till en nationell biblioteksstrategi. Inom ramen för det uppdraget har KB producerat fjorton rapporter, åtta filmer och så slutligen 2019 ett förslag till en nationell biblioteksstrategi. Sju år efter att det ursprungliga uppdraget gavs, så sitter vi nu här med en strategi som är blekare än vålnaden i Hamlet.
Det är mycket fina ord och visioner och visst finns det positiva inslag. Det är till exempel bra att KB får i uppdrag att ta fram förslag på former för stärkt samverkan inom biblioteksväsendet. Det är en fråga som även DIK lyfte i sitt remissvar till KB:s förslag till strategi. Bibliotekens förutsättningar och behov runt om i landet varierar stort och starkare samverkan kan göra stor skillnad för enskilda bibliotek. Det är också bra att man lyfter vikten av kompetensutveckling inom flera olika områden, även detta är någon som DIK lyfter löpande.
Det är sannerligen glest mellan de skarpa förslagen i regeringens strategi.
Men, det är sannerligen glest mellan de skarpa förslagen i regeringens strategi. Flera centrala frågor lämnas löst hängande i luften trots att det finns akuta behov av att lösa dem. De tre viktigaste är:
Kompetensförsörjningen – DIK har i flera år larmat om att det utbildas alldeles för få nya bibliotekarier. Lägg till detta att det väntas stora pensionsavgångar inom de närmaste åren. Problemet finns kort beskrivet i strategin, men man presenterar inget förslag på lösning. Det tarvar onekligen frågan om exakt hur regeringen hade tänkt sig att få sin strategi att flyga. Ett bibliotek utan bibliotekarier är som ett flygplan utan piloter. Det lyfter helt enkelt inte.
Skolbiblioteken – Skolbibliotek nämns hela 47 gånger i strategin. Man talar om behovet av likvärdighet, ökad tillgång till ändamålsenliga skolbibliotek, man kostar till och med på sig att kort lägga ut orden om skolbibliotekens betydelse för elevernas lärande, läsförståelse och utveckling. Men, utöver några punktinsatser hänvisar man sedan bara till utredningen ”Skolbibliotek för bildning och utbildning” och slår fast att Regeringskansliet bereder frågan vidare.
Skolbiblioteksutredningen är visserligen gedigen och togs emot mycket väl – även av DIK – men sedan den överlämnades till regeringen är dess öde oklart. Det senaste som hördes om den är att den nuvarande skolministern Lina Axelsson Kihlblom har ett papper om den i handväskan. Det är för övrigt samma skolminister som nogsamt duckar alla möten om just skolbiblioteksfrågan med DIK och andra aktörer inom skolbibliotekssfären. Det hade varit önskvärt att biblioteksstrategin bidragit med lite mer momentum i frågan.
Digitaliseringen – Både KB:s förslag till biblioteksstrategi ”Demokratins skattkammare” och arkivutredningen ”Härifrån till evigheten” lyfter fram det stora och akuta behovet av att digitalisera vårt gemensamma kulturarv. Sverige ligger långt efter andra länder i detta arbete och det krävs betydligt större resurser än vad som hittills släppts till för att hämta upp tappet. Och det är bråttom.
Nyligen beskrev Erik Fichtelius i DN med all tänkbar tydlighet hur vårt kulturarv vittrar sönder och möglar bort medan politiken drar fötterna efter sig. Det är alarmerande i sig. I dessa otrygga kristider är det potentiellt katastrofalt ur ett beredskapsperspektiv. I regeringens biblioteksstrategi lämnar man dock ändå frågan om digitalisering av kulturarvet med att åter konstatera att Regeringskansliet fortsätter att bereda arkivutredningen, som för övrigt nu hunnit fylla tre år, som om man hade all tid i världen.
Sju års hårt och engagerat arbete i bibliotekssektorn har resulterat i blott tre års svepande och tunn strategi från regeringens sida. Vad ska man säga? Mycket väsen för nästan ingenting.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
