– Jag började nästan gråta.
Tina Johansson pekar på ett par hörlurar på Sundsvalls museum. I dem hörs psalmsång. Rösten tillhör Alma Höglund, som levde och verkade som bygdefotograf i Stöde 1905 – 1925. Bandinspelningen dök upp två veckor innan utställningen Carpe Lucem – kvinnorna som fångade ljuset öppnade. Den handlar om sexton kvinnliga fotografer som verkade i Sundsvallstrakten mellan 1860 och 1950.
I utställningen finns bland annat en modell av en ateljé och några klädesplagg från tiden kring förra sekelskiftet. Några av de senare ska Tina Johansson snart använda. Sin vana trogen ska hon göra en dramatiserad visning av utställningen, ett inte helt ovanligt sätt att jobba på museer i dag. Men Tina Johansson får räknas som pionjär på området – hon började med det redan år 2000, till att börja med då hon tog emot skolelever. Första rollen blev Frida Stéenhoff, författare, konstnär och feminist, som levde i Sundsvall i början av förra seklet.
– Det märktes direkt vilken skjuts det gav att jag spelade henne, hur mycket mer intresserade de blev.
Samma sak upplevde hon då hon provade modellen på vuxna museibesökare. Snart utökades verksamheten till att även vissa stadsvandringar gjordes i dramatiserad form, vilket utvecklades till en självständig ideell verksamhet utanför museet, Stenstans berättarteater, som hon numera samarbetar med.
Maria Kihlbaum kom till Sundsvall som 23-åring 1895 och verkade här som fotograf fram till sin död 1962. I utställningen finns en replika av hennes ateljé.
Foto: Therese Ny.
Att hennes överordnade bara uppmuntrat de dramatiserade visningarna, liksom alla de utställningsidéer hon haft genom åren, är en stor del av förklaringen till att Tina Johansson blivit kvar på Sundsvalls museum, hon som bara hade tänkt sig ett vikariat här på två år. 1992 var hon på besök i sin gamla hemstad och fick impulsen att gå och knacka på hos dåvarande museichefen i stan. Sedan hon gick ut gymnasiet hade hon gått konstskola, läst konstvetenskap och konstpedagogik, och därefter kulturvetarlinjen, arkeologi och geologi i Lund. Arkeologin förde henne ut i världen. Vid det laget hade hon också en liten dotter som följde med på resorna.
– Livet igenom har jag tänkt att det ordnar sig. Och det har det gjort.
När hon i slutet av 80-talet bodde i en bergsby i Portugal i samband med en utgrävning, lärde hon känna några av byborna och märkte att hon trots allt var mer fascinerad av personliga livsöden än av arkeologi.
– Så jag började plugga antropologi på kvällarna.
Så kom insikten: Jag gräver och gräver – tänk om museivärlden är något för mig?
Museichefen i Sundsvall öppnade dörren och släppte in henne. Två timmar senare kom hon ut med en anställning för två år framåt.
– Det kändes lagom, för sedan ville jag tillbaka till Skåne som jag älskade.
Men när vikariatet var slut fanns det en ny vakans och dessutom hade hon påbörjat flera intressanta projekt, så …
– … jag kunde inte sluta!
Nu ser hon tillbaka på trettio år som intendent på museet, med ett uppehåll på halvtannat år, då hennes man hade en tjänst i Afghanistan och hon och de två yngsta döttrarna följde med. Hon arbetade som lärare i amerikanska skolan i Peshawar i grannlandet Pakistan, och engagerade sig kvällstid i kvinnofängelset och i gatubarnen. Berättelserna och fotona hon fick med sig från Afghanistan och Pakistan blev en utställning då hon hade återvänt till Sundsvall.
Också i sin roll som intendent har hon regelbundet rest i såväl Asien som Afrika och Centralamerika och återkommit med berättelser, foton och prylar som hon omvandlat till utställningar.
– Det är jag stolt över, att vi stundtals har varit ett världskulturmuseum.
Samtidigt har hon månat om att berätta om lokalhistorien, inte minst den som rör arbetarrörelsens framväxt här i stan, gärna utifrån kvinnors och barns perspektiv. 2014 kurerade hon till exempel utställningen Strykfåglar och bergslärkor, om kvinnors sexualitet och svaga makt över sina kroppar i 1800-talets Sundsvall, och kopplade ihop den med en utställning med Sanna Sjöswärds foton av strippor i dagens Berlin. Och när den stora flyktingströmmen kom 2015 såg hon snabbt till att, i samarbete med några lärare i stan, skildra några av de unga flyktingarnas tankar om krig och flykt, drömmar och framtid.
Att Tina Johanssons engagemang är äkta är uppenbart. Det visar sig också att hon inte riktigt kan skilja på arbete och fritid. Kvällstid ägnar hon sig åt en hel del ideell verksamhet med koppling till hennes intresse för mänskliga villkor. Och ja, en gång blev hon faktiskt sjukskriven för utbrändhet i några månader. Nu har hon en metod att inte halka dit igen:
– Fjällen, vandringsresor och att umgås med barn och barnbarn är mina räddningsplankor. Då kan jag släppa allt.
Tina Johansson är märkbart berörd av berättelserna om fotograferna i utställningen Carpe Lucem. Här sitter bygdefotografen Alma Höglund på sin förstutrapp i Stöde.
Foto: Therese Ny
På frågan om hur arbetet förändrats svarar hon att allt blivit bättre. Till exempel finns det i dag ett mycket tydligare ”vi”, där hon, de andra intendenterna, teknikerna och arkivarierna arbetar tillsammans mot gemensamma mål. Allt bättre tekniska möjligheter är en annan sak, liksom ett utvecklat tänk kring estetik och information.
– Vi har blivit bättre på att få folk att stanna till, med tydliga rubriker och sammanhållen och genomtänkt layout. Det som än så länge fattas är utställningstexter på engelska också, men det är en budgetfråga.
Just nu förbereder Tina Johansson en utställning om samiska identiteter och boplatser – ännu ett område där hon själv lär sig massor, och sedan gläds över att förmedla kunskapen vidare.
– Jag vill skapa förståelse och empati.
