Årets arkiv: ”Inte bara roligt – det är viktigt”

I fyra år har Hälsinglands museum jobbat med att arkivera den enorma samlingen efter silversmeden Rosa Taikon. Nu tilldelas museet utmärkelsen Årets arkiv. “Jag blir bara mer och mer tänd på arkiv”, säger museichef Gunilla Stenberg.

Sophie Stigfur

27 april 2022

– Man får inte vara rädd för mängdarbete eller långkörare direkt.

Med vita handskar på snurrar arkivarien Lisa Jonsäll vant på hjulet som får valven av hyllor att öppna sig. De slukar stora mängder material. “Man får beta av delmål för att klara av det” konstaterar Lisa Jonsäll. Ark för ark, hyllmeter för hyllmeter.

Tusentals tidningsurklipp och fotografier, vars storlek – tätt uppradat och komprimerat – inte skvallrar om storheten som ryms där i.

Själv har hon ägnat fyra år åt att arkivera över 1 100 föremål från ateljén som anhöriga donerade till Hälsinglands museum efter att silversmeden och människorättskämpen Rosa Taikon gick bort 2017.

Samlingen, som även lett till den nya basutställningen “Rosa Taikon – konsten och kampen”, har gjort att museet nu fått utmärkelsen “Årets arkiv” av fackförbundet DIK.

Bara nomineringen har känts jätterolig säger museichef Gunilla Stenberg.

– Och inte bara roligt, utan det känns också viktigt. Det är självklart kul att museets arbete uppmärksammas och fint att vi fick förtroendet att härbärgera den här samlingen. Men framförallt är allt som ger fokus åt Rosa Taikons konstnärskap och kamp för mänskliga rättigheter för romer viktigt.

Men, hur stuvar man egentligen ihop en människas hela livsgärning i ett arkiv? Joel Bergroth, antikvarie, lyfter fördelen med att anhöriga bjöd in dem till Rosa Taikons hem. Allt stod kvar som hon lämnat det, med verktyg och tidningar spridda över arbetsbordet.

– Oftast när man får en donation är allt redan nedpackat i lådor. Det har varit ren lyx att få vara med i urvalsprocessen.

Det har blivit många vändor till Taikons hem i Ytterhogdal. Först dokumenterades huset och miljön, sedan följde föremålsantikvarisk dokumentation innan man slutligen började flytta saker som skulle vara med i samlingen. Experter och sakkunniga kontaktades tidigt för att analysera materialet; allt från de unika silversmycken som Taikon skapat till verktygen hon använde.

Fysiska föremål som museet inte fick donerat representeras i form av fotografier i det klimatstyrda arkivet, vars reglerade temperatur ska bevara dem i bästa skick.

– Vi har jobbat mycket med att arkivet är en del av museet och en del av utställningen. Det måste ske tillsammans, på det viset skapar vi också större intresse för arkivdelen, säger Joel Bergroth.

Då det var just ateljén som donerades kan man lätt tro att samlingen kretsar kring konstnärskapet, men enligt trion på museet är det svårt att skilja Taikons arbete från Taikon själv. Lisa Jonsäll nämner tidningarna i verkstaden.

– Aktivismen ligger på skrivbordet, det var så nära sammanflätat. Hennes person och politiska kamp finns med hela tiden.

De skisser som dödsboet ville behålla finns samlade i bildform i arkivet. “Vi har varit väldigt måna om att ta bilder av allt så att vi har det som referensmaterial” säger Lisa Jonsäll.

“Det var så roligt när hennes anhöriga kom hit på vernissagen och sa: Nämen, det här är ju som hemma hos Rosa!” säger museichef Gunilla Stenberg.

Lisa Jonsäll. Gunilla Stenberg och Joel Bergroth.

Parallellt med processen att iordningsställa arkiv och föremålsbeskrivningar pågick också utställningsarbetet. Museichef Gunilla Stenberg tror att det faktum att man arbetat tajt ihop, med korta beslutsvägar, har gjort att utställningen och arkivet fungerar så väl tillsammans.

– Vår styrka är att vi pratar mycket med varandra och tar in kompetens när det behövs. När vi har visningar över utställningen så genererar det många arkivbesök, folk vill veta mer. Att man då omgående får träffa en arkivarie och få hjälp, att det inte är någon långbänk, ger stort mervärde.

Glädjande är det också för Lisa Jonsäll, som även om hon brinner för det systematiska hantverk som yrket som arkivarie innebär, också vill att materialet hon arbetar med faktiskt ska komma till användning.

”Den vanligaste missuppfattningen om det här jobbet är att folk föreställer sig något tråkigt, gammalt och dammigt.”

– Den vanligaste missuppfattningen om det här jobbet är att folk föreställer sig något tråkigt, gammalt och dammigt ungefär. Men jag lär mig nya saker hela tiden, inte minst utifrån vad folk är intresserade av i arkivet för att sedan se hur det blir något av det i verkligheten.

Museichefen Gunilla Stenberg säger att hon till en början i sitt yrkesliv “inte förstod arkivens kraft”.

– Men nu blir jag bara mer och mer tänd på arkiv. Det är ju helt fantastiskt, när vi pratar om hypoteser och ideér och så hittar vi källor! Arkiv är guldgruvor.

Just detta museums guldgruva har rönt “stort nationellt intresse” säger Gunilla Stenberg. Antikvarie Joel Bergroth uppger att “det märks att folk reser långt för att komma hit” och museet har flera samarbeten, bland annat med Romskt Kulturcentrum i Malmö.

I arkivet finns bland annat en klippsamling med artiklar där Taikon har markerat med röd penna i marginalen, skrivit fraser i stil med “det här håller jag inte med om” eller strukit under meningar. Det är många ilskna utropstecken.

Att hon enligt anteckningarna var rasande så sent som 2012, när det kom fram att Skånepolisen i hemlighet hade listat ostraffade romer – även små barn – med motiveringen att “motverka klankriminalitet” visar på hur relevant och aktuell Taikons kamp är än i dag, påpekar Lisa Jonsäll.

– Där finns också en stor poäng i att vi också nu har gjort detta till en basutställning. Det är viktigt att visa att minoriteter också har rätt till sitt kulturarv.