Krisplan för kulturarvet saknas på museerna

Kulturskatter kan vara strategiska mål för den som vill bryta ned ett land och dess befolkning. I Sverige ska museer och andra aktörer ha en krisplan för att skydda föremålen – men enligt Riksantikvarieämbetet har vi en bra bit kvar på den punkten.

– Om man verkligen är ute efter att knäcka en befolkning blir kulturarvet, allt från bibliotek till torg och viktig arkitektur, måltavlor. Men det får nästan alltid motsatt effekt. Det är så mycket känslor, symbolik och identitet som samlas där – att se torget där vi brukar äta glass förstöras blir som tändvätska för befolkningen. Man rätar på ryggen och vill slå tillbaka.

Det säger Peter Haldén, universitetslektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan. Att skydda arkivmaterial, böcker och cirka 80 miljoner föremål som i dag finns på museer runt om i Sverige – tillsammans med alla våra kyrkor, fornlämningar, offentliga statyer och torg – skulle vara omöjligt. Vi behöver prioritera. I händelse av krig ska det finnas en plan över vilka kulturegendomar som anses viktigast att bevara, samt en strategi för hur det ska gå till.

”Om man verkligen är ute efter att knäcka en befolkning blir kulturarvet, allt från bibliotek till torg och viktig arkitektur, måltavlor.”

Sverige har, tillsammans med flera andra länder, skrivit under Haag-konventionen från 1954. Den ska skydda kulturegendomar vid väpnad konflikt och innebär att man märker ut prioriterad kulturegendom, som då får ett folkrättsligt skydd. Det blir helt enkelt olagligt att förstöra den – även i krig. Ansvaret ligger på länsstyrelserna, men trots att det gått 68 år sedan dess, är det hittills bara Gotland som märkt ut vilka platser och föremål som ska prioriteras.

Galgen i Visby. Foto: Karl Melander.

Emblemet syns vid Galgen, Skandinaviens enda stående medeltida galge.

Foto: Karl Melander

Sedan 1997 finns också en förordning som säger att flera större museer, vissa myndigheter, Kungliga biblioteket och Riksarkivet ska upprätta en plan för att föra undan eller skydda “det viktigaste” om det behövs. Men när riksrevisionen gjorde en undersökning 2019 visade det sig att bara två centralmuseer upprättat en sådan plan.

När det kommer till katastrofplaner, som även kan behövas vid mindre allvarliga kriser som exempelvis översvämningar, är det i dagsläget bara en fjärdedel av museerna som har det enligt Erika Hedhammar på avdelningen för kulturarvsutveckling på Riksantikvarieämbetet.

Så, är Sverige i dag rustat för att skydda vårt kulturarv om det krävs? “Nja”, svarar Erika Hedhammar.

”Att man inte kommit längre beror på flera saker, dels kanske man inte vill tänka på att något hemskt kan ske. Dels är det också väldigt svårt att prioritera.”

– Det har inte varit en prioritet, men vi har ett helt annat läge i dag. Att man inte kommit längre beror på flera saker, dels kanske man inte vill tänka på att något hemskt kan ske. Dels är det också väldigt svårt att prioritera.

Enligt Hedhammar kan det också vara svårt för exempelvis museer att svälja att man måste planera för scenarion där man inte tar hand om konst- och kulturföremål enligt konstens alla regler.

–  Jag har själv varit konservator tidigare och tror att en stor utmaning ligger i att man kan behöva tumma på sin yrkesidentitet. Man kanske inte kan ha de långsamma processer och det material man använder i dag när hela magasin ska flyttas exempelvis. Där finns ett stort dilemma, hur gör vi detta “good enough”?

Erika Hedhammar, Riksantikvarieämbetet

"Nja", svarar Erika Hedhammar, Riksantikvarieämbetet, på frågan om Sverige är rustat för att skydda vårt kulturarv om det krävs.

Riksantikvarieämbetet uppmanar nu fler att upprätta kris- och katastrofplaner. Museer, arkiv och bibliotek behöver fundera över vilka föremål som har särskild dignitet enligt Erika Hedhammar.

– Vad kan vi inte vara utan? Vilka saker uppfattas som känsliga eller kontroversiella och hur skyddar vi dem? Ju mer man har planerat för hur arbetet ska läggas upp innan en kris – desto bättre kan man möta den.

Att kulturegendomar spelar en viktig roll när ett land invaderar ett annat är inte särskilt konstigt enligt Peter Haldén vid Försvarshögskolan. Han nämner Peterskyrkan i Rom som exempel.

– Man har projicerat in tankar om vad det innebär att vara italienare i föreställningen om kyrkan. När den angrips så angrips samtidigt Italien, italienare och “italienskhet”. Det är otroligt potent, säger Haldén och fortsätter:

– Jag hörde senast i dag hur en kvinna i Ukraina beskrev sin starka reaktion när frihetstorget i Charkiv bombades. Det fick henne att vända och vilja gå till handling för att försvara det hon känner är så starkt förknippat med sin identitet.

 

Lärbro kyrka, Gotland

Lärbo kyrka på Gotland skyddas av Haagkonventionen.

Foto: Karl Melander

Haldén exemplifierar kulturens vikt för ett samhälle med att beskriva hur personal jobbade dygnet runt – “tills de stupade av utmattning” – för att evakuera konstsamlingar inför nazityskarnas belägring av Leningrad under andra världskriget.

”Konsekvenserna av att få stora delar av sitt kulturarv förstört kan bli omfattande, det kan skapa en slags rotlöshet och allmän känsla av desorientering.”

Konsekvenserna av att få stora delar av sitt kulturarv förstört kan bli omfattande, det kan skapa en slags rotlöshet och allmän känsla av desorientering och brist på gemenskap enligt Peter Haldén. Han refererar till Oscar Wilde, som under en turné i USA fick frågan om varför han trodde att folk var så våldsamma där. Hans svar? “För att allt är fult här”.

– Man kan förstås skratta lite åt den vitsige Wilde, men det ligger något i det. Om alla vackra byggnader förstörts, om det inte finns lummiga parker och historiska landmärken och utsmyckning… Det skapar ärr och kan få en långtgående subtil påverkan. När vi inte längre kan värdesätta vår omgivning så gör det något med oss.

Ämnen i artikeln:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev


Kraven på kommunikatörerna

Annons:
DIK annons
Annons:

Aktuella ämnen: