Krig, pandemi, jättebränder. När stora samhällshändelser sker jobbar kommunikatörer runt om i Sverige för att lotsa befolkningen till tydlig information. Läs Magasin K:s artiklar om kriskommunikation:
En tidslinje för att klargöra vilken information man haft i olika faser för att kunna motivera sitt agerande. Att se vilka kunskapsluckor som finns genom att exempelvis scrolla igenom spekulationer på Flashback.
Det är två viktiga delar av ett bra kommunikationsarbete, enligt Valdemar Lindekrantz, kommunikatör på Kustbevakningen.
Men ibland hinner han inte med det.
När fartyget Almirante Storni fattade eld, och fortsatte brinna i över en vecka, skulle det visa sig bli den mest dramatiska händelsen för myndigheten i modern tid. Valdemar Lindekrantz själv strosade på stan lördagseftermiddagen den 4 december i fjol när samtalet kom om att ett stort fartyg stod i brand i Göteborgs hamninlopp.
– Det enda man visste då var att 17 personer fanns ombord på ett fartyg proppfullt av virke. En brinnande tändsticksask, i princip.
Personerna ombord säkrades ganska snabbt. Men för Valdemar Lindekrantz väntade intensiva timmar av intervjuer, interna uppdateringar och stabsmöten. När han gick hem igen vid 08-tiden morgonen därpå hade han jobbat sedan klockan 16 dagen innan.
– Jag avslutade med att bli intervjuad i de större kanalernas morgonsändningar och Aftonbladets livesändning. Vanligtvis hade det gjort mig väldigt nervös, men kombinationen av trötthet och känslan av att faktiskt veta vad man pratar om gjorde att jag bara körde på.
"Som myndighet är det alltid viktigt att tänka på hur vi uttrycker oss, men framför allt att alltid hålla sig till sanningen." säger kommunikatören Valdemar Lindekrantz.
Kustbevakningen har en liten kommunikationsenhet vilket innebär att man får jobba hårt när något stort händer säger Valdemar Lindekrantz. Det kan vara lätt att ”slå knut på sig själv” för att stilla det enorma suget efter information.
– Alla vill veta det senaste hela tiden. Det är lätt att dras med och besvara andra frågor än dem man själv jobbar med, vilket kan ge en felaktig bild. Många journalister kommer med hypotetiska frågor; ”vad är det värsta som kan hända?”. Man måste undvika spekulationer.
Valdemar Lindekrantz tror att transparens är nyckeln för förtroende. Under branden lät Kustbevakningen båtar med journalister köras ut till fartyget, där de själva kunde skaffa sig en bild av läget, filma, fota och intervjua.
– Det var en effektiv öppen approach, inte ”nu sätter vi oss slipar på formuleringar och budskap”, säger Valdemar Lindekrantz.
– Visst, någon besättningsman slängde ur sig något som man själv kände “oj, det var lite väl starkt formulerat”. Sedan slog det en att jo, det är faktiskt en rimlig beskrivning. Som myndighet är det alltid viktigt att tänka på hur vi uttrycker oss, men framför allt att alltid hålla sig till sanningen. Annars riskerar vi att förlora allmänhetens förtroende.
Relationen till journalister kan många gånger vara en del av varför arbetet är så roligt, menar Valdemar Lindekrantz. Han exemplifierar med pressbåten som satte fart ut mot branden.
– Nästan alla journalister blev sjösjuka, en av dem höll på att kräkas i direktsändning. Vi tog hand om journalisten efteråt med te och filtar, senare fick vi en vetelängd som tack. Det kändes fint, det är inte ”vi mot dom”, det är klart att vi ska hjälpa varandra att göra vårt jobb.
