Hotbilden mot Sverige har inte varit så påtaglig sedan det andra världskriget. Det är dåliga nyheter för ett land som rustat för fred och låtit beredskapsarbete halka efter. Det blev uppenbart redan under pandemin. Nu står Sverige inför ännu ett hot och beredskapsbristerna blottas i sektor efter sektor. Kultursektorn är inget undantag. I de stora satsningar som nu ska göras på totalförsvaret får kultursektorn inte glömmas bort.
DIK, som bland annat organiserar de som arbetar i och kring bibliotek, museer och arkiv, har länge jobbat med frågan om kulturens roll i totalförsvaret. Vi kan efter pandemin konstatera att samhällets förväntningar på de delar av sektorn där våra medlemmar finns vida överskrider de faktiska förutsättningarna som verksamheterna haft att arbeta med både före och under pandemin. Rent krasst har många av Sveriges bibliotek, museer och arkiv länge varit så underfinansierade att de hankat sig fram även utan extra kriser.
Att isolerade människor snabbt fick hem bokpaket, kunde se strömmad teater eller göra digitala museibesök kan vi tacka fantastisk personal med kreativa lösningar för. I de flesta fall saknades helt beredskap för den situation man plötsligt befann sig i. I många fall exkluderades bibliotek, museer och arkiv från den lokala samordningen när krisen väl var ett faktum. Det är inte hållbart för framtida kriser.
De allmänna förväntningarna på att kultursektorn ska leverera i alla lägen kommer inte minska oavsett om sektorn aktivt inkluderas i beredskapsarbetet eller ej.
De allmänna förväntningarna på att kultursektorn ska leverera i alla lägen kommer inte minska oavsett om sektorn aktivt inkluderas i beredskapsarbetet eller ej. Det är nämligen – även om det inte alltid tydligt formuleras hur – uppenbart att kriser skapar behov, som kultursektorn kan lindra. Kulturupplevelser kan minska psykiskt lidande. Korrekt information kan rädda liv. Kultursektorn kan, om den får resurser och rätt förutsättningar, leverera båda och mer därtill.
MSB har, till exempel, pekat ut desinformation som ett av de stora hoten mot samhället. Försvarsberedningen har lyft vikten av att människor måste kunna stå emot påverkanskampanjer och att det kräver en höjning av den allmänna kunskapsnivån vad det gäller att granska källor och tolka ord, budskap och bilder. Man har identifierat ett tydligt behov, men man har missat att både spetskompetens och infrastruktur för att sprida denna kunskap faktiskt redan finns – på bibliotek, museer och i arkiv.
Bibliotekarier är experter inom MIK (Medie- och informationskunskap), exakt den kompetens som efterfrågas. De finns dessutom geografiskt utspridda över landet. Det finns även en hittills politiskt ignorerad skolbiblioteksutredning, som klokt föreslår en lagändring som skulle ge alla elever rätt till ett bemannat skolbibliotek. Kort sagt, direkt tillgång till exakt den kompetens som efterfrågas ur totalförsvarssynpunkt.
Förutom en höjning av allmänhetens kunskapsnivå vad det gäller MIK, så måste ursprungskällorna värnas. Vi lider tyvärr ingen brist på inhemska och främmande politiska krafter som försöker skriva om historien till sin egen fördel. Sanningen är alltid det första offret. Men, på museer och i arkiv finns kompetensen att samla in och bevara föremål och information för framtiden. Att värna ursprungskällorna är att behålla möjligheten att punktera lögner.
Frågan är inte om kultursektorn borde bidra till beredskapen och totalförsvaret. Det förväntas den göra och gör redan.
Frågan är inte om kultursektorn borde bidra till beredskapen och totalförsvaret. Det förväntas den göra och gör redan. Den verkliga frågan är om den ska få ett erkännande för sitt bidrag och därmed också goda möjligheter att bidra utan att gå på knäna. För DIK är det självklara svaret: Ja. Därför vill förbundet:
Ge kultursektorn stärkt och långsiktig finansiering. Ständigt underfinansierade verksamheter kan inte förväntas stå starka i kristid.
Erkänn kultursektorns centrala roll i kristider. Ge ansvariga myndigheter i uppdrag att inkludera kultursektorn i Sveriges beredskapsarbete och säkerställ att det på alla nivåer finns krisplaner och adekvata resurser för detta.
Detta handlar inte om en instrumentalisering av kulturen, utan om att med tydliga uppdrag och tillräckliga resurser skapa reella möjligheter för sektorn att verka tryggt, bidra till människors välbefinnande och stärka det demokratiska samhället – göra det den alltid gör bäst – även i kristider.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK.
